Välkommen lille Mazarin!

Ni kan andas ut, ni som oroat er för hur det, efter att Kasper dog i april, ska gå med bara två fruntimmer i hushållet, utan något manligt överhuvud.

Nu har nämligen lille Mazarin kommit!

Bara 15 veckor gammal och ett busfrö utan dess like kan man kanske tycka att det blir en ganska svår uppgift för honom att fatta lika övertänkta och kloka beslut som Kasper, som ju var nästan precis 17 år när han dog.

Kasper var ju dock ganska döv på slutet, men något i den här killens utseende säger mig att han i alla fall kommer att höra riktigt, riktigt bra!

Men huvudsaken är väl ändå att hushållet nu fått ett överhuvud! Vera uppskattar det inte till fullo än utan slår på överhuvudet med tassen när hon kommer åt och verkar tycka att han ser rätt dum ut. Men han har bara varit här sedan i söndags och det går redan helt okej och hon verkar också tycka att det är lite roligt att jaga honom och blir allt mindre arg.

Det har varit ett fasligt sjå med att hitta ett namn. Det mer enkla namn jag från början kommit på medförde lite sorgliga minnen för en av de inblandade – jag är nämligen inte ägare till honom än utan han ska användas i avel ett tag när han blivit vuxen, och först därefter tar jag över honom. Jag är alltså fodervärd till en början. Men om ni tittar på färgteckningen på ryggen så slog det mig plötsligt att det ju var pudersocksglasyr han hade där, och färgerna rent allmänt liknar en mazarin! (Den ursprunglige Mazarin var för övrigt en italiensk-fransk kardinal och minister så det är ett maskulint namn.)

Ett uppfödarnamn hade han förstås redan innan: Sweetpurr’s My Little Monkey heter han i stamtavlan. Men jag kunde inte hitta något bra apnamn…

Underhållning

Fåglar som äter mat precis utanför fönsterrutan är bra underhållning för katter, därför köper jag alltid talgbollar vintertid.

När det blir varmare och balkongdörren är öppen gör fåglarna klokt i att hålla sig på andra sidan kattnätet. Även om Kasper, som inte är så gracil, hittills bara lyckats fånga en död skata, enligt hans ägare som han bodde med den första halvan av sitt liv.

Veras jakttalang har ännu inte visat sig annat än när det gäller att fånga flugor. Där är hon skicklig! Särskilt gillar jag när hon sedan drar ut dem med tassen över fönstret, som med fördel är ganska nytvättat.

Kattolik men inte katolik

Att jag sedan jag fick Turbo, Kasper och Vera är katt-olik visste ni redan, men kanske visste ni inte om att (även) jag stundtals drabbas av dragning till katolicismen? ”Även” skriver jag därför att detta inom den svenskkyrkliga sfär som jag är uppväxt i inte var något ovanligt. Mina kyrkomusiker till yrket-föräldrar besökte företrädesvis en katolsk högmässa de söndagar de inte tjänstgjorde själva – dock utan att ta emot nattvarden/kommunionen förstås, eftersom detta inte är tillåtet för svenskkyrkliga. (Däremot är katoliker välkomna att fira nattvard i de svenskkyrkliga mässorna.)

Med ömsom välbehag, ömsom rysningar, lyssnar jag ofta på pater Joseph Maria Nilsson när han predikar, undervisar och domderar på youtube-kanalen Katolsk horisont.

Här är det ord och inga visor om hur man ska leva, minsann! Vilket FAKTISKT kan vara behövligt ibland, åtminstone när det gäller mig själv. Ibland blir det för smetigt och deppigt med all förståelse och alla ursäkter vi har för att fortsätta med det som i kristet religiösa termer heter att ”synda” (dvs bete oss jävligt mot andra och mot oss själva och då i förlängningen mot Gud) och som ges av diverse mer eller mindre religiöst motiverade själavårdare. (Lika ofta är en sådan förståelse dock livsviktig för att man ska hitta styrkan att bättra sig.)

Åtminstone känner jag mig ofta styrkt av ”pater Joseph Maria”, denna buddha-liknande och till synes glada men ack så stränga franciskanbroder/gråbroder.

Men nog är de trots detta, eller dessutom, väldigt knepiga, katolikerna? De skickar runt ”relikskrin” till olika katolska församlingar i Europa med benbitar av personer de utnämnt till helgon till exempel, som sedan troende katoliker kan komma till kyrkan och vörda. Förra året gällde detta det inom katolicismen populära helgon som de kallar ”Lilla Thérèse” eller ”Thérèse av Lisieux”, en nunna som dog mycket ung i tuberkolos 1897. Hennes kvarlevor får ingen vila i graven utan turnerar runt i världen (ingen flygskam där inte) och så även hennes föräldrar i egenskap av att vara just hennes föräldrar! (Eller åker lilla Thérèse och hennes föräldrar tåg?*)

Knepigt, som sagt, tycker jag. Eller åtminstone inte så lite flummigt. Med detta sagt så är det ju dock det sinnliga som också drar till katolicismen men här blir det bara tokigt för mig. Diverse olika pedofilskandaler lägger jag däremot inte katolicismen till last här, eftersom detta inte har med den katolska läran att göra och sådant beteende frodas såväl i friidrottsmiljö som i kyrkomiljö, om man tillåter det eller är mån om att tysta ner.

Minns ni för övrigt morgonsoffe-debattören Thomas Idergard från TV, tidigare ledare för ungdomsförbundet MUF och sedermera just högerdebattör? Det sistnämnda är han fortfarande, med skillnaden att han nu är jesuitbroder, präst och således kallas ”pater”.

Jag reagerade över hans sist publicerade predikan där han i mitt tycke lite slafsigt gav en känga åt islam, såsom företrädare för olika religioner gärna ger kängor åt varandra, oavsett religion. Nu är jag inte per definition emot att ge kängor åt islam, men man måste vara väldigt korrekt, annars bidrar man till ökad spänning mellan religionerna, till skada för alla.

Min ifrågasättande kommentar publicerades faktiskt samt fick jag svar av Idergard. Men det var inte så tillfredsställande, ansåg jag. Jag hade ifrågasatt hans påstående att den ”kristna familjens ordning” står i kontrast till ”sharia- och hederskulturer” då jag inte riktigt förstod vad sharia hade med saken att göra, samt påpekade jag att ideligen upphöja Jesus mamma som den mest fullkomliga kvinnan samtidigt som hon benämns med sin sexuella status, dvs som Jungfru Maria, i sig kan sägas vara en del av eller orsak till hederskulturen.

Nå, det fick jag göra. Men jämförelsen med sharia var ändå rätt och riktig, menade pater Thomas. ”Sharia däremot bygger på den motsatta föreställningen. Ta t ex bara mannens möjligheter att tvinga på kvinnan en viss klädsel” skriver han.

Det är här jag gärna hade velat få ytterligare svar. Jag skrev:

Varför bär nunnor i många katolska ordnar något som är fullt likställt med muslimskors heltäckande klädsel, inkl slöja och där bara ansiktet syns? Varför bär många kvinnor någon form av huvudbonad fortfarande vid kyrkobesök i sydligare länder? Varför gifter sig svenska kvinnor i slöja och vit klänning som symboliserar hennes ”oskuld”? Har ”männen påtvingat” dessa kvinnor detta?

Om det sistnämnda är sant bör man väl först och främst göra upp med dessa förtryckande seder inom sin egen kultur och tro? Eller så anser man att det inte alls är så, utan att nunnor klär sig som de gör för att behaga Gud, att man gifter sig i vitt och slöja för att det är en del av ens kultur… osv. Dvs detsamma som väldigt många muslimskor skulle säga om de tillfrågas om varför de bär slöja. Det är inte mannen som tvingar dem, utan handlar om deras egen gudsrelation, och/eller är det ett uttryck för kulturell identitet.

Med detta sagt så finns det väldigt mycket förtryck av kvinnor i muslimska kulturer, ofta med religionen som ursäkt, och även s k moralpoliser är tydligen ett problem i svenska förorter. Men är det islams fel med tanke på att kvinnor i kristna kulturer mött samma motstånd när de förr i världen klippte håret, gick barhuvade, förkortade sina kjolar eller vågade sig på att bära byxor? Det är svårt att se de flagranta skillnader du talar om i synnerhet med tanke på Paulus ord om att kvinnan måste täcka sitt huvud när hon ber eftersom hon inte är en avglans av Gud medan mannen är det.

Högintressanta frågor tycker jag, men inte pater Thomas.* Därför måste jag konstatera att Katolska Kyrkan har missat att vinna ännu en själ! (Vilket den i och för sig säkert inte beklagar, som pater Joseph ofta brukar understryka: ”Vi behöver inte fler dåliga katoliker.”)

Jag förblir kattolik, men blir inte katolik. Mjau!

P.S Dock rörs jag fortfarande till tårar av tacksamhet när jag minns den för mig okände förbedjande skotske munk som varit i kontakt med min Fb-vän/släkting och som bad för Lotta när hon höll på att dö, för min bror, och för mig!

*Lilla Thérèse och hennes föräldrar åker bil, har jag nu senare fått veta.

 

Är det vicktit att kunna stava rett?

Varför frågar jag?

Jo, därför att Skolverket allt mindre verkar tycka att det är viktigt att kunna just det, dvs stava rätt. Så uppfattar åtminstone jag det när jag ser ”bedömningsanvisningarna” som medföljer de nationella proven för sfi (svenska för invandrare) nuförtiden. Kraven sänks ständigt. Som jag förstår det därför att politikerna vill att så många som möjligt ska klara sfi. Om färre klarar att bli godkända sänker man således kraven för att bli godkänd.

Rätt och riktigt? Jag vet inte. Stavfel av den typ jag själv medvetet gör i rubriken visar att den som skriver förstått svenskt uttal, som att ”i:et” i ordet viktigt är kort. Det är bra i sig! Meningen är sålunda begriplig, eftersom ”personen” skrivit så som man talar om man har ett korrekt uttal. Och på sfi är det framförallt begriplighet som är i fokus när det gäller att bli godkänd – förstår man som läsare vad avsändaren avser att förmedla med sin text?

Då spelar det förstås ingen roll om en del ord är felstavade eller meningar börjar med liten bokstav, vilket är synnerligen vanligt i texter som invandrare med ett annat alfabet än det latinska skriver. Om det dessutom inte finns en punkt efter meningen före innan den nya meningen börjar försämras däremot begripligheten ofta drastiskt.

Jag vet som sagt inte än hur jag ska ställa mig till minskade krav när det gäller rättstavning. Det finns ju en poäng i att det viktiga är att göra sig förstådd, inte att skriva rättstavat.

Varför finns det då å andra sidan en poäng i att stava rätt överhuvudtaget, så länge man gör sig ”förstådd”?

Jag menar att om man skriver är det inte bara för att man vill bli förstådd utan man vill att läsaren ska ägna sig åt innehållet i det man skriver i första hand, och inte åt formen. Om stavfelen är alltför frekventa kommer läsaren oundvikligt att distraheras av dessa, även om han eller hon förstår vad skribenten vill säga. Innehållet i texten går på så sätt till viss del förlorat, på grund av att läsaren förargas och distrahera av felen, mer än han eller hon tar till sig innehållet.

Jämför det med att spela till exempel fiol. Måste man verkligen spela ”rent” (dvs inte producera falska toner) eller räcker det med att lyssnaren förstår vilken melodi man spelar? (Svaret är förstås att varje person som inte är tondöv tycker att det är otroligt viktigt att tonerna är ”rena” om man överhuvudtaget ska vilja lyssna.)

Så svaret när det gäller stavning är att ”det är inte så vicktit att stava rett” om ens enda mål är att göra sig förstådd. Där har Skolverket rätt. Samtidigt kan Skolverket genom sitt förhållningssätt bidra till att skribenter inte förstår att det faktiskt är viktigt att kunna spela rent – om man vill att någon ska idas lyssna till ens melodi eller tycka att den är njutbar.

De skyr rosetten

Jag vet faktiskt inte exakt vid vilken ålder jag började bli larvig och tycka att det var kul att ”spöka ut” mina husdjur och ta bilder på dem iklädda rosett. Jag som alltid har fnyst kraftfullt åt hundägare som klär sina hundar i människokläder, även om jag inser att en del tunnpälsade hundar uppskattar en kappa när det är kallt och blött.

Men man förändras med åren, och inte alltid till det bättre. Ni kan dock trösta er med att sidenrosetten bara är på en kort stund, medan jag fotar. Under tiden ser mina katter inte alls förtjusta ut och julkortsbilderna visar detta…

Ovan ligger de och pratar ihop sig om hur dum matte är efter fotograferingen…

Ett råd-jur har alla råd med

Trots att jag är något av en minimalist hemma (det måste man vara när man bor litet som jag) och dessutom belagt mig själv med någon form av köpstopp av ekonomiska skäl har jag mycket svårt att stå emot välgjorda djurfiguriner.

När jag såg att en affär av obestämd karaktär i Vällingby hade tagit in ett parti rådjur av olika storlekar och former, så kunde jag därför inte låta bli att köpa på mig en liten familj. Sådana här rådjur kan vara bra att ge i julklapp till något kusinbarn eller så, tänkte jag.

Sedan tänkte jag att kusinbarnen får köpa sina rådjur själva. De här rådjuren behåller jag. De var dessutom inte särskilt dyra.

Senare tillägg: Det finns tyvärr mycket som talar för att dessa inte är några råddjur, utan kanske dovhjortar. Och Bambi var en vitsvanshjort i Disneys version – visste ni det? Det gjorde inte jag.

”Gravad strömning”

Strida strömmar till gravarna brukar det vara till kyrkogårdarna och gravarna denna helg, dvs Allhelgonahelgen.

Jag bor i Stockholm och min mammas grav finns på Sandsborgs kyrkogård, mitt emot Skogskyrkogården, denna enorma, vackra och världsarvsklassade gravplats.

Sandsborg är lite lugnare den här helgen men ligger som sagt precis tvärsöver gatan.

Jag blir alltmer lik min mamma, inser jag när jag ser den här bilden.

Det ligger ett begravningskapell snett ovanför till vänster från min mammas grav.

Och tänka sig, i just detta kapell satt min kusin Niklas och spelade trummor med sitt band som spelade stilla jazzlåtar för dem som ville komma in och lyssna en stund!

P. S Tyvärr kan man se att jag inte lärt mig att använda min nya kamera än, inställningarna i kapellet blev helt tokiga t ex, därav suddigheten…