Underhållning

Fåglar som äter mat precis utanför fönsterrutan är bra underhållning för katter, därför köper jag alltid talgbollar vintertid.

När det blir varmare och balkongdörren är öppen gör fåglarna klokt i att hålla sig på andra sidan kattnätet. Även om Kasper, som inte är så gracil, hittills bara lyckats fånga en död skata, enligt hans ägare som han bodde med den första halvan av sitt liv.

Veras jakttalang har ännu inte visat sig annat än när det gäller att fånga flugor. Där är hon skicklig! Särskilt gillar jag när hon sedan drar ut dem med tassen över fönstret, som med fördel är ganska nytvättat.

Kattolik men inte katolik

Att jag sedan jag fick Turbo, Kasper och Vera är katt-olik visste ni redan, men kanske visste ni inte om att (även) jag stundtals drabbas av dragning till katolicismen? ”Även” skriver jag därför att detta inom den svenskkyrkliga sfär som jag är uppväxt i inte var något ovanligt. Mina kyrkomusiker till yrket-föräldrar besökte företrädesvis en katolsk högmässa de söndagar de inte tjänstgjorde själva – dock utan att ta emot nattvarden/kommunionen förstås, eftersom detta inte är tillåtet för svenskkyrkliga. (Däremot är katoliker välkomna att fira nattvard i de svenskkyrkliga mässorna.)

Med ömsom välbehag, ömsom rysningar, lyssnar jag ofta på pater Joseph Maria Nilsson när han predikar, undervisar och domderar på youtube-kanalen Katolsk horisont.

Här är det ord och inga visor om hur man ska leva, minsann! Vilket FAKTISKT kan vara behövligt ibland, åtminstone när det gäller mig själv. Ibland blir det för smetigt och deppigt med all förståelse och alla ursäkter vi har för att fortsätta med det som i kristet religiösa termer heter att ”synda” (dvs bete oss jävligt mot andra och mot oss själva och då i förlängningen mot Gud) och som ges av diverse mer eller mindre religiöst motiverade själavårdare. (Lika ofta är en sådan förståelse dock livsviktig för att man ska hitta styrkan att bättra sig.)

Åtminstone känner jag mig ofta styrkt av ”pater Joseph Maria”, denna buddha-liknande och till synes glada men ack så stränga franciskanbroder/gråbroder.

Men nog är de trots detta, eller dessutom, väldigt knepiga, katolikerna? De skickar runt ”relikskrin” till olika katolska församlingar i Europa med benbitar av personer de utnämnt till helgon till exempel, som sedan troende katoliker kan komma till kyrkan och vörda. Förra året gällde detta det inom katolicismen populära helgon som de kallar ”Lilla Thérèse” eller ”Thérèse av Lisieux”, en nunna som dog mycket ung i tuberkolos 1897. Hennes kvarlevor får ingen vila i graven utan turnerar runt i världen (ingen flygskam där inte) och så även hennes föräldrar i egenskap av att vara just hennes föräldrar! (Eller åker lilla Thérèse och hennes föräldrar tåg?)

Knepigt, som sagt, tycker jag. Eller åtminstone inte så lite flummigt. Med detta sagt så är det ju dock det sinnliga som också drar till katolicismen men här blir det bara tokigt för mig. Diverse olika pedofilskandaler lägger jag däremot inte katolicismen till last här, eftersom detta inte har med den katolska läran att göra och sådant beteende frodas såväl i friidrottsmiljö som i kyrkomiljö, om man tillåter det eller är mån om att tysta ner.

Minns ni för övrigt morgonsoffe-debattören Thomas Idergard från TV, tidigare ledare för ungdomsförbundet MUF och sedermera just högerdebattör? Det sistnämnda är han fortfarande, med skillnaden att han nu är jesuitbroder, präst och således kallas ”pater”.

Jag reagerade över hans sist publicerade predikan där han i mitt tycke lite slafsigt gav en känga åt islam, såsom företrädare för olika religioner gärna ger kängor åt varandra, oavsett religion. Nu är jag inte per definition emot att ge kängor åt islam, men man måste vara väldigt korrekt, annars bidrar man till ökad spänning mellan religionerna, till skada för alla.

Min ifrågasättande kommentar publicerades faktiskt samt fick jag svar av Idergard. Men det var inte så tillfredsställande, ansåg jag. Jag hade ifrågasatt hans påstående att den ”kristna familjens ordning” står i kontrast till ”sharia- och hederskulturer” då jag inte riktigt förstod vad sharia hade med saken att göra, samt påpekade jag att ideligen upphöja Jesus mamma som den mest fullkomliga kvinnan samtidigt som hon benämns med sin sexuella status, dvs som Jungfru Maria, i sig kan sägas vara en del av eller orsak till hederskulturen.

Nå, det fick jag göra. Men jämförelsen med sharia var ändå rätt och riktig, menade pater Thomas. ”Sharia däremot bygger på den motsatta föreställningen. Ta t ex bara mannens möjligheter att tvinga på kvinnan en viss klädsel” skriver han.

Det är här jag gärna hade velat få ytterligare svar. Jag skrev:

Varför bär nunnor i många katolska ordnar något som är fullt likställt med muslimskors heltäckande klädsel, inkl slöja och där bara ansiktet syns? Varför bär många kvinnor någon form av huvudbonad fortfarande vid kyrkobesök i sydligare länder? Varför gifter sig svenska kvinnor i slöja och vit klänning som symboliserar hennes ”oskuld”? Har ”männen påtvingat” dessa kvinnor detta?

Om det sistnämnda är sant bör man väl först och främst göra upp med dessa förtryckande seder inom sin egen kultur och tro? Eller så anser man att det inte alls är så, utan att nunnor klär sig som de gör för att behaga Gud, att man gifter sig i vitt och slöja för att det är en del av ens kultur… osv. Dvs detsamma som väldigt många muslimskor skulle säga om de tillfrågas om varför de bär slöja. Det är inte mannen som tvingar dem, utan handlar om deras egen gudsrelation, och/eller är det ett uttryck för kulturell identitet.

Med detta sagt så finns det väldigt mycket förtryck av kvinnor i muslimska kulturer, ofta med religionen som ursäkt, och även s k moralpoliser är tydligen ett problem i svenska förorter. Men är det islams fel med tanke på att kvinnor i kristna kulturer mött samma motstånd när de förr i världen klippte håret, gick barhuvade, förkortade sina kjolar eller vågade sig på att bära byxor? Det är svårt att se de flagranta skillnader du talar om i synnerhet med tanke på Paulus ord om att kvinnan måste täcka sitt huvud när hon ber eftersom hon inte är en avglans av Gud medan mannen är det.

Högintressanta frågor tycker jag, men inte pater Thomas.* Därför måste jag konstatera att Katolska Kyrkan har missat att vinna ännu en själ! (Vilket den i och för sig säkert inte beklagar, som pater Joseph ofta brukar understryka: ”Vi behöver inte fler dåliga katoliker.”)

Jag förblir kattolik, men blir inte katolik. Mjau!

P.S Dock rörs jag fortfarande till tårar av tacksamhet när jag minns den för mig okände förbedjande skotske munk som varit i kontakt med min Fb-vän/släkting och som bad för Lotta när hon höll på att dö, för min bror, och för mig!

*Jag tar tillbaka detta då jag fått ett vänligt och utförligt svar av Idergard på annat sätt.

 

Är det vicktit att kunna stava rett?

Varför frågar jag?

Jo, därför att Skolverket allt mindre verkar tycka att det är viktigt att kunna just det, dvs stava rätt. Så uppfattar åtminstone jag det när jag ser ”bedömningsanvisningarna” som medföljer de nationella proven för sfi (svenska för invandrare) nuförtiden. Kraven sänks ständigt. Som jag förstår det därför att politikerna vill att så många som möjligt ska klara sfi. Om färre klarar att bli godkända sänker man således kraven för att bli godkänd.

Rätt och riktigt? Jag vet inte. Stavfel av den typ jag själv medvetet gör i rubriken visar att den som skriver förstått svenskt uttal, som att ”i:et” i ordet viktigt är kort. Det är bra i sig! Meningen är sålunda begriplig, eftersom ”personen” skrivit så som man talar om man har ett korrekt uttal. Och på sfi är det framförallt begriplighet som är i fokus när det gäller att bli godkänd – förstår man som läsare vad avsändaren avser att förmedla med sin text?

Då spelar det förstås ingen roll om en del ord är felstavade eller meningar börjar med liten bokstav, vilket är synnerligen vanligt i texter som invandrare med ett annat alfabet än det latinska skriver. Om det dessutom inte finns en punkt efter meningen före innan den nya meningen börjar försämras däremot begripligheten ofta drastiskt.

Jag vet som sagt inte än hur jag ska ställa mig till minskade krav när det gäller rättstavning. Det finns ju en poäng i att det viktiga är att göra sig förstådd, inte att skriva rättstavat.

Varför finns det då å andra sidan en poäng i att stava rätt överhuvudtaget, så länge man gör sig ”förstådd”?

Jag menar att om man skriver är det inte bara för att man vill bli förstådd utan man vill att läsaren ska ägna sig åt innehållet i det man skriver i första hand, och inte åt formen. Om stavfelen är alltför frekventa kommer läsaren oundvikligt att distraheras av dessa, även om han eller hon förstår vad skribenten vill säga. Innehållet i texten går på så sätt till viss del förlorat, på grund av att läsaren förargas och distrahera av felen, mer än han eller hon tar till sig innehållet.

Jämför det med att spela till exempel fiol. Måste man verkligen spela ”rent” (dvs inte producera falska toner) eller räcker det med att lyssnaren förstår vilken melodi man spelar? (Svaret är förstås att varje person som inte är tondöv tycker att det är otroligt viktigt att tonerna är ”rena” om man överhuvudtaget ska vilja lyssna.)

Så svaret när det gäller stavning är att ”det är inte så vicktit att stava rett” om ens enda mål är att göra sig förstådd. Där har Skolverket rätt. Samtidigt kan Skolverket genom sitt förhållningssätt bidra till att skribenter inte förstår att det faktiskt är viktigt att kunna spela rent – om man vill att någon ska idas lyssna till ens melodi eller tycka att den är njutbar.

De skyr rosetten

Jag vet faktiskt inte exakt vid vilken ålder jag började bli larvig och tycka att det var kul att ”spöka ut” mina husdjur och ta bilder på dem iklädda rosett. Jag som alltid har fnyst kraftfullt åt hundägare som klär sina hundar i människokläder, även om jag inser att en del tunnpälsade hundar uppskattar en kappa när det är kallt och blött.

Men man förändras med åren, och inte alltid till det bättre. Ni kan dock trösta er med att sidenrosetten bara är på en kort stund, medan jag fotar. Under tiden ser mina katter inte alls förtjusta ut och julkortsbilderna visar detta…

Ovan ligger de och pratar ihop sig om hur dum matte är efter fotograferingen…

Ett råd-jur har alla råd med

Trots att jag är något av en minimalist hemma (det måste man vara när man bor litet som jag) och dessutom belagt mig själv med någon form av köpstopp av ekonomiska skäl har jag mycket svårt att stå emot välgjorda djurfiguriner.

När jag såg att en affär av obestämd karaktär i Vällingby hade tagit in ett parti rådjur av olika storlekar och former, så kunde jag därför inte låta bli att köpa på mig en liten familj. Sådana här rådjur kan vara bra att ge i julklapp till något kusinbarn eller så, tänkte jag.

Sedan tänkte jag att kusinbarnen får köpa sina rådjur själva. De här rådjuren behåller jag. De var dessutom inte särskilt dyra.

Senare tillägg: Det finns tyvärr mycket som talar för att dessa inte är några råddjur, utan kanske dovhjortar. Och Bambi var en vitsvanshjort i Disneys version – visste ni det? Det gjorde inte jag.

”Gravad strömning”

Strida strömmar till gravarna brukar det vara till kyrkogårdarna och gravarna denna helg, dvs Allhelgonahelgen.

Jag bor i Stockholm och min mammas grav finns på Sandsborgs kyrkogård, mitt emot Skogskyrkogården, denna enorma, vackra och världsarvsklassade gravplats.

Sandsborg är lite lugnare den här helgen men ligger som sagt precis tvärsöver gatan.

Jag blir alltmer lik min mamma, inser jag när jag ser den här bilden.

Det ligger ett begravningskapell snett ovanför till vänster från min mammas grav.

Och tänka sig, i just detta kapell satt min kusin Niklas och spelade trummor med sitt band som spelade stilla jazzlåtar för dem som ville komma in och lyssna en stund!

P. S Tyvärr kan man se att jag inte lärt mig att använda min nya kamera än, inställningarna i kapellet blev helt tokiga t ex, därav suddigheten…

Skolverket ger mig molvärk

Skolverket ger mig molvärk…i huvudet, ganska ofta. Och det gör även dess syster Skolinfektionen, förlåt menar Skolinspektionen, som inspekterar att skolorna sköter sig.

Skolinspektionen kom 2018 med en kritisk rapport om sfi. Sådana är jag inte emot det minsta. Det finns dålig sfi-undervisning och det finns usla sfi-skolor.

Dessa skulle jag, med flera lärare, nog säga till stor del är de som bedrivs i privat regi och där sfi lagts ut på entreprenad. Det är inget politiskt färgat konstaterande, utan är hur verkligheten ser ut. Det är alldeles för lätt att missköta sig med en sådan ”kundkrets” som sfi-elever, som inte kan språket, inte vet vad de har rätt att förvänta sig och där så mycket annat är nytt och annorlunda i tillvaron. De har inte svenska föräldrar som surfar runt och undersöker var den bästa skolan finns och som känner till hur det ska vara och vet att ställa krav.

Eftersom det är lärarbrist känner de dåliga skolorna sig också säkert mer än ursäktade för att helst anställa obehöriga lärare, som man lätt kan göra sig av med om de blir obekväma eller sjuka, eftersom obehöriga inte kan få fast anställning. Eftersom jag själv är formellt obehörig är jag dock inte emot obehöriga lärare i sig, om dessa har de nödvändiga kunskaperna och intresset för yrket.

Jag är alltså inte kritisk till kritik av sfi. Men jag kräks ibland över alla flitigt skrivna ord som ”individanpassning” ,”individuella studieplaner” och ”elevinflytande” från myndigheter som Skolverket och Skolinspektionen, i synnerhet när det framställs som att det huvudsakligen är brister där som gör att sfi-elever inte når bättre studieresultat.

När granskar alla värk och infektioner de villkor vi sfi-lärare jobbar under, som inte är skapade av sfi-skolorna själva, utan av politiker och myndigheter, och vilken inverkan dessa har på elevernas resultat?

Låt mig ge exempel: På sfi varken börjar eller slutar elever vid samma tid, även om de går samma kurs. Vi är ålagda av kommunen att ta in nya elever fortlöpande. Det betyder att i samma vecka som jag nu intensivtränar elever som är i slutet av kursen och ska skriva nationellt prov nästa vecka, så sitter där helt nya elever som också ska få god undervisning utifrån de behov de har.

För tydlighetens skull när det gäller ”indivividanpassning”: undervisningen är anpassad i sfi-skolorna på så sätt att eleverna delas in i olika ”spår” efter skolbakgrund och studievana. Undervisningen går inte till på samma sätt i de olika spåren, dvs den universitetsutbildade och den lågutbildade ska lära sig samma saker men undervisningen skiljer sig åt både vad gäller undervisningssätt och studietakt. I alla fall där jag jobbar!

Inom sfi ska vi skriva individuella studieplaner och bedriva individanpassad undervisning samtidigt som vi lärare till exempel är helt utlämnade åt Arbetsförmedlingens åtgärder för de av våra elever som ingår i etableringsprogrammet, vilket är många. Handläggarna på Arbetsförmedlingen bestämmer helt utan samråd med oss lärare vilka elever som ska tas ut i praktik, till exempel. Plötsligt tas en elev bara bort från undervisningen, en elev som det kanske just börjat ”lossna” för och som är studiemotiverad och vill fortsätta studera. Eleven går på sin praktik men talar nästan bara sitt modersmål på praktikplatsen och kommer efter avslutad praktik tillbaka till oss, och har då backat i sina svenskkunskaper. Tja, där rasade den ”individuella studieplanen”…

Elever blir kommenderade av samma Arbetsförmedling att följa en sfi-kurs en eller två dagar i veckan, trots att kursen ges fem dagar i veckan, och jobba eller praktisera resten. En som man säger ”studiesvag” elev, med kanske kort skolbakgrund, har ingen chans att hänga med i undervisningen under sådana förutsättningar. Men som lärare ska jag ”individanpassa” så att både den som var närvarande i går och i förrgår och den som senast var närvarande för en vecka sedan ska få sina undervisningsbehov tillfredsställda under lektionen. Jag lovar att det inte är så lätt, när det sitter minst 23 personer i klassrummet.

Till detta kommer att som en allmän regel inom sfi är att en elev har rätt att behålla sin plats om hen visar sig någon gång var tredje vecka. Detta gäller inte den som tar emot försörjningsstöd, men bidrar till en ostabil undervisningssituation.

Ändå påpekas i rapporten att ”moment repeteras för ofta” och att sfi-elever därför inte finner undervisningen ”stimulerande”. Men kan Skolinspektionen förklara hur man som lärare ska bära sig åt om en stor del av klassen är beordrat frånvarande flera dagar i veckan och de som ska vara närvarande ändå tillåts i stor utsträckning att utebli eller att inte göra det som åläggs dem?

Samt, hur ska de elever som inte varit närvarande få meningsfull undervisning om läraren INTE repeterar? Och hur är det ens möjligt att bedriva en ”fortsättningslektion” om halva gruppen inte var där på den första genomgången?

Vill förstås också påpeka att min skola vad jag vet inte ingår i Skolinspektionens underlag för sin kritik och att jag inte känner mig synnerligen träffad, och det tror jag inte heller att mina kollegor gör. Jag tror att vi skulle anses höra till de ”välfungerande verksamheterna” om vi infekterades, förlåt inspekterades.

Beordrat frånvarande ja, det är ett av problemen. Ett annat är att kontrollen av dem som beordrat ska vara närvarande, på grund av att de för försörjningsstöd, är näst intill obefintlig nu för tiden.

De flesta sfi-elever har faktiskt rätt inställning och vill lära sig svenska, om inte annat för att de förstår att hyfsad svenska ofta är förutsättningen för att få ett jobb, även om de kanske inte alltid gillar att studera i sig. Men ett svagt system ger plats åt annat, se bara på hur riksdagsmän utnyttjar svagheter i ersättningssystemet. Invandrare är inte nödvändigtvis annorlunda än svenskar i det avseendet, tro’t eller ej!

Hittills har vi lärare varit helt i avsaknad av, ska man kalla det ”maktmedel”, när det gäller elever som inte sköter sina studier. ”Eleven har rätt till” heter det bara, och om eleven som misslyckas i sina studier och hen är närvarande ungefär 50 procent och inte heller gör sina läxor och/eller inte ens gör det som förväntas på lektionen – så nog måste det vara ”bristande individanpassning” och ”för lite elevinflytande”, samt ”för många obehöriga lärare”, som orsakar elevens bristande studieresultat?

Skrev jag spydigt. Med det sagt är det mycket eftersträvansvärt med individanpassad undervisning, men som sagt, hur är möjligheterna att bedriva en sådan fullt ut?

Jag är också fullt på det klara med att om undervisningen inte är intressant och känns meningsfull så desto mer utnyttjar förstås eleverna möjligheter att utebli och ändå få ersättning. Men de har ändå ett ansvar, även om undervisningen inte är rolig. Samtidigt: hur ”intresseväckande” är det reellt möjligt, även för den mest skicklige lärare, att göra svenskundervisning, som förstås liksom när det gäller all annan färdighet, ofrånkomligt också innebär att man måste gneta med mindre spännande saker en del av tiden?

”Elevinflytande” på så sätt att jag låter mina elever utvärdera mina lektioner gör jag regelbundet, för att på så sätt bli en bättre lärare som möter deras behov. Det är på något sätt en självklar del av professionen, att vara lyhörd för elevernas önskemål och behov. Och så länge det kallas ”…inflytande” är det okej; skriver man däremot ”elevdemokrati” far man med osanning och är allmänt flummig! Anser jag. För eleven ska inte bestämma, det ska läraren.

En typisk mening i Skolverkets rapport är att de såg att ”elever lämnades overksamma” när de avslutat en uppgift och inte alla andra var klara med den. ”Lämnades”. Att tänka sig att eleven här själv ska ta ansvar och repetera det den vet att den behöver repetera, att börja med de läxor som de inte anser att de hinner göra hemma är tydligen otänkbart i Skolinspektionens värld, trots att det handlar om vuxna människor. För mig som lärare är problemet inte att de lämnas overksamma, utan att de ibland gör sig overksamma. Anta att vi tränar läsning, och eleverna läser högt för varandra två och två en dialog till exempel. Jag går runt och lyssnar och hjälper. Allt för ofta ser jag att när jag väl ”lyssnat” på några så slutar de läsa, trots att det gick knackigt. De måste jag, en aning förtretad ibland, förklara att det inte skadar att läsa dialogen en gång till! Eller tio gånger. Även om jag inte kan hänga över allas bänkar och lyssna samtidigt.

Kanske kommer något skolvärk eller någon skolinfektion i framtiden också att förstå att det är jättejättesvårt att bedriva meningsfull undervisning för elever som inte är där och inte har gjort det som läraren påvisat måste göras för att komma framåt. Eftersom de inte behöver det. De är stressade och pressade och kan man få ersättning i alla fall utan att närvara och om det inte ”händer något” om man låter bli att göra läxor eller prestera vid lektionerna, så känns det kanske i en hel del fall inte så angeläget. När det kanske dessutom pågår ett brinnande krig eller finns andra problem i hemlandet där släkt och vänner befinner sig.

De är nämligen väldigt lika oss svenskar, de där invandrarna! Och som jag ser det bidrar bristerna i det rikstäckande sfi-systemet till att samla röster åt SD. Och det gillar jag inte.

För övrigt, sa jag att jag älskar mitt jobb? Trots allt. Jag möter dagligen motiverade och kämpande och uppskattande elever och det är en ren fröjd att vara i klassrummet för det mesta. För den sakens skull ska man inte låta bli att påtala de problem som finns.

Achtung, achtung! Don’t buy rugs from Benuta GmbH!

Kaufen Sie nicht Teppiche von Benuta!

Ne pas acheter de tapis de Benuta!

No compre alfombras de Benuta!

Non comprare teppeti da Benuta!

لا تشتري السجاد من شركة  Benuta Gmbh  




Eller för att uttrycka sig på svenska – köp gärna mattor från Benuta! Om du gillar lite halvskumma företag och din egentliga önskan är att få betala nästan samma pris som mattan kostade för att få returnera den och om du inte vill få svar när du försöker komma i kontakt med dem när du vill returnera, allt sorterat under deras information på hemsidan:

”RETURPOLICY: Enkla returer på alla beställningar!”