Mår någon dåligt över mina smultron – eller ”vad håller jag på med?”

Det är väl ganska lastgammalt att reklam och andra bilder som syns i medierna ”inte visar verkligheten” och nästan lika gammalt att en del kvinnor som inte känner att de kan leva upp till annonskvinnobilderna reagerar negativt.

Jag har ansett mig stå över sådant!

Men för en stund sedan började jag undra över vad jag håller med när jag ”sitter och suktar” över ännu en youtubevideo där någon uppsnofsad kvinna av modelltyp står och lagar till något i själva verket kanske ganska äckligt, fast ”nyttigt” och gör det i ett perfekt kök med nya, skinande – och stora! – köksbänkar och vitvaror, en stor hög med perfekta citroner (varav hon skär upp en till sin morgonrutin med hälsoriktigt citronvatten först av allt på morgonen) på ett vackert fat på en av bänkarna – samt en gigantisk bukett snittblommor stående lite nonchalant ”vardagslyxigt” bredvid nespressobryggaren!

En sådan bukett fick jag knappast ens när jag fyllde 50, även om vissa buketter var otroligt fina. Men en sak är säker, att om och när jag får vackra buketter med snittblommor så hamnar de på matbordet eller soffbordet, inte på diskbänken… liksom är fallet för de allra flesta, skulle jag tro.

Så varför sitter jag ofta och känner mig lite misslyckad och suktande för att jag inte har en bukett i 750-kronorsklassen bredvid nespressobry… nej, en sådan har jag ju inte ens, men bredvid elvispen då? Och varför är den lilla diskbänk jag har inte ens alltid ren och skinande?

Jag tror att det är för att jag är lite dum i huvudet som jag känner mig misslyckad. Liksom så många andra, annars skulle reklamen inte fungera.

Men ett sådant tillstånd som att man är dum i huvudet går inte över av sig självt bara för att man ”erkänner problemet”. Jag kommer nog därför även i fortsättningen att vara fullkomligt ocharmad, om jag inte rent av känner avsmak, när människor som jag uppfattar det, närmast skryter om sina sura disktrasor och dammråttiga hörn och nedfläckade badrumsspeglar. Eller värst av allt: ”Jag klarar inte av att slänga något!”

Samt förstås även avsmak om de inte har en dyrbar bukett snittblommor i ett av besticksfacken i diskmaskinen, som alla kan njuta av när de sätter in sin disk.

Vad mina smultron har med saken att göra? Jo, jag tänkte att kanske har jag utlöst en känsla av avundsjuka och ouppnåelighet även jag, då jag i två inlägg nedan visade på smultronen som nästan blommar i min balkonglåda och kanske bär frukt till jul (eller ”bär bär” kanske det ska vara.).

I så fall vill jag be om ursäkt.

Det blir smultron till jul!

Jag vill ge ett tips till alla som tänker sig vara självförsörjande med smultron nästa år och odla på balkongen – börja inte som jag gjorde i maj. Flera månader tidigare ska det planteras, inomhus då förmodar jag, enligt en trädgårdskunnig vän.

Å andra sidan kanske jag rent av kan se fram emot smultron till jul i år! De blommor som börjat komma i balkonglådan nu är dessutom ganska fina att se på. Men få och små.

Det pissfärgade hålet

Det är himla typiskt. Varje gång det är semester, eller lite allmänt långledigt eller storhelgigt för den delen, faller jag ner i det svarta hålet. Som inte alls är svart i mitt fall. Inte nu längre. ”Det svarta hålet” är ju en omskrivning för depression men mitt hål är faktiskt inte längre svart. Det är ett hål eller en pöl som är svagt pissgul. Som gränsar åt spygrönt. Inte så drastiskt som svart alltså. Och jag tar hand om mitt hem och mina katter och äter dessutom relativt hälsosam mat så vad fattas mig?

Jag frågar mig detsamma. Jag känner mig ensam men avvisar bestämt alla som försöker nå mig, vill träffa mig…tack Gud för dem! Men jag orkar inte med andra eftersom jag inte orkar med mig själv.

Hålet har funnits i mig hela mitt liv. Förut var det MYCKET större, dvs värre, men det försvinner inte och blir större när jag är ledig. Leda, handlingsförlamning, sorg, hopplöshetskänslor, irritation, en önskan om att förändra allt och ingen ork att göra det. Eller pengar till att göra det för den delen, Pengar är inte oviktiga! Fast kanske ändå, för när man väl rest till fjärran land eller bara till Grekland eller helt bytt inredning och fått ett nytt kök så är man ju, som de visa säger, kvar med sig själv ändå…

När jag jobbar går det alltid bättre, även om jag haft långa sjukskrivningsperioder. Jag kan få en kick av att stå i klassrummet, känna mig nästan ”hög” när jag går därifrån, känna att jag är på rätt plats och dessutom känna mig som en populär, rolig och inspirerande lärare! (Ja, i alla för en del elever tror jag mig veta. Sedan finns det nog de elever som inte alls skulle skriva under, men jag har i alla fall tillräckligt många positiva reaktioner för att kunna känna mig lite glad emellanåt.) Samtidigt som jag liksom glömmer mig själv när jag är i klassrummet.

Varför skriver jag detta? Ja, det är inte för att få ”styrkekramar” cyberledes. Men det är alltid till hjälp att skriva för mig, ibland får jag dessutom värdefulla insikter av det, och bloggen är också ett sätt att dokumentera mitt liv. Och just nu är färgen på det lite svagt pissgul, som dagsljus i november.

Hej Blocket-köpare!

Jag skriver till er för att tala om hur mycket jag avskyr er. Detta trots att jag just mött två lysande undantag – köpare som efter att ha sagt sig vilja ha det jag säljer faktiskt dyker upp, köper varorna och detta utan att pruta! Jag ska resa en staty över er så småningom.

Annars vet jag inte hur många mail och sms som skickats hit och dit mellan mig och personer som är väldigt bestämda på att de vill köpa, men är förhindrade just i dag men ”om jag kan hålla sakerna till i morgon?” Och sedan till i övermorgon?

Men när i övermorgon kommer är de plötsligt borta och hörs inte av…

Och har jag något bra att transportera i (i det här fallet några ytterkrukor för en billig penning) ? Jag går ner i källarförrådet för att leta kartong. Kan jag skicka fler foton? Kan jag kanske skicka varorna i stället för att de hämtar dem och undersöka olika alternativ om vad det skulle kosta i så fall?

Jag gör allt för mina köpare. Trots att det är synnerliga struntsummor det handlar om. Men visst, jag vill ju sälja också.

Sedan hörs de inte av. Inget ”ursäkta, jag har ångrat mig”.

Fy fan vad irriterande ni är!! Samt alla ni som skriver ”Är (varan/varorna) kvar?” ”Ja” skriver jag genast tillbaka. Sen inget mer. Varför frågade ni ens?

Eller – de som inte fattar att om jag skriver att jag inte medger prutning (då mitt pris redan från början är satt lågt och med tanke på minimala defekter som eventuellt kan upptäckas) ska pruta i alla fall. Som ”kärringen” som skulle köpa en fin matta till ett modest pris som la sig med rumpan i vädret och ansiktet två centimeter ovanför mattan och påstod sig se en fläck på den – 100 kronor rabatt ville hon ha. Hennes medföljande man såg faktiskt generad ut men hon fick som hon ville, mesig som jag är – nåja, ibland.

Eller ”mattexperten” som ångrade sig när han såg att min matta (som jag angett kom direkt från kemtvätten, jag trodde att jag skulle ha kvar den när den skickades dit) inte var en handknuten orientalisk matta trots att mattans namn tydligt angav det – han hade tänkt sig att köpa en nytvättad, felfri handknuten matta för 300 kronor, han.

Eller mannen som följde med frugan och stod och ville stoppa köpet för när han fick se mattan sa han att han trodde att den blir för liten! Men hallå, mattans mått stod ju i annonsen..

Som sagt, jag ville bara säga att jag avskyr er. Hjärtligt. Såna som ni tror jag faktiskt inte kommer till himlen!

Urna som urna, väl?

På förrgårdagens besök på Nationalmuséet fanns ett rum med flotta urnor. När jag gick förbi Stadsmissionen på hemvägen i dag fick jag syn på en som jag tyckte minst lika flott urna, så jag slog till. Nu är min fråga vad det är som anses skilja urnorna. Kan det vara priset? Någon annan skillnad kan jag inte se, förutom att de på övre bilden väl måste anses som lite mer vulgära?

Den är 30 cm hög, 35 med locket som jag här tagit av då jag i första hand tänkte använda den som vas. Eller som urna. Kanske kan jag rentav begravas i den i dag? Vem vet vilka vägar livet tar? Eller tja, liksom…

Turist i min egen stad – Stockholm by regn

I dag tog jag med min sfi-grupp, de som går sommarkursen, till Nationalmuseum som ligger på Strömkajen i centrala Stockholm.

När vi åkte dit var det fint men rätt onödigt kallt för att vara sommar. När vi skulle åka hem var det lite varmare men blev snart onödigt blött. Men Nationalmuseum är ett fint museum, extra fint nu efter återinvigningen med härliga starka färger som bakgrund mot de många vackra målningarna!

Jag beslutade mig för att ta med den nya kameran och se min stad med turistens ögon. (De sista tre bilderna tog jag dock med mobilen.)

Många fina målningar fanns det, men kanske var den här den allra finaste? Jag ville visa bilden av min ”idealman” som har hjälm på huvudet, hipsterskägg, något konstigt i handen samt är naken med något ännu mera konstigt på snoppen. Skämt åsido så handlade muséets eget studiematerial om hur skönhetsideal och klädkoder skiftat genom historien, och jag hakade på detta när jag förberedde gruppen inför besöket.
”Den här bild är så jätte-Sverige!” utbrast en thailändsk elev träffsäkert, då hon kände igen både tussilagon, dvs vår eufori inför de första vårblommorna som vårtecken, och vår kärlek till djur.
Sedan gick vi ut från muséet och blev hotade av regnmoln.
Som sedan slutade att hota och gick till handling. Kungsträdgårdens träd skyddade dock ganska bra.
Jakobs kyrka lyser röd i regnigt Kungsträdgården.
Det såg trevligt ut utanför en restaurang i Kungsan.
För övrigt visade jag våra elever budget-alternativet till solsemester utomlands – en solstol på Sergels torg i Stockholm, gratis!

Obehöriga äga ej tillträde (till fast lärartjänst)

Jag är en obehörig sfi-lärare!

Och såna har man ju hört talas om i den offentliga debatten… liksom om obehöriga lärare rent allmänt – ”som att låta vem som helst utan läkarutbildning operera en hjärtsjuk eller ställa cancerdiagnoser!” Liksom.

Det kan låta slagkraftigt när lärarfacken argumenterar på detta vis, och jag förstår att man vill ta till sådana argument för att höja status och löner för dem som faktiskt är formellt behöriga, men man måste ändå ha en sak klar för sig – många formellt obehöriga lärare är inte alls i avsaknad av utbildning inom sitt område. Men många har kanske inte EXAKT den utbildning som ger stämpeln behörig och i slutändan”legitimerad lärare”. De kan trots detta ha en lång utbildning och lång erfarenhet inom det område de undervisar i.

Som jag. Som har en universitetsexamen i svenska med språklig inriktning förutom mina övriga språkstudier. Som har 20 års erfarenhet av att undervisa och har fortbildats i bedömning, betygsättning och en massa annat under årens lopp. Jag är f-n i mig inte ”obehörig”! Men ändå är jag det formellt. Liksom respekterade kollegor som närmat sig 60, har undervisat på sfi i många år och skrivit egna, utgivna läromedel. De måste göra om sin utbildning nästan från början, har jag förstått.

Jag stödjer i och för sig alla ambitioner att höja lärares status och löner. Men man måste nog ändå komma ihåg att det kan finnas en otroligt stor skillnad mellan obehörig och obehörig, och det framgår oftast inte i debatten. Jag menar också att det är för svårt för erfarna lärare med ämneskunskaper att bli behöriga.

Men visst, mellan en nyutexaminerad behörig sfi-lärare och en obehörig lärare med ämneskunskaper skulle jag troligtvis välja den nyutexaminerade behöriga. Men mellan en nyutexaminerad behörig lärare och mig som har ämneskunskaper och lång erfarenhet inom mitt yrke, förutom ett stort intresse för det – skulle jag troligtvis välja mig! Jag tror inte att jag saknar några kunskaper i jämförelse med den nyutexaminerade vid det här laget, snarare tvärtom – däremot har jag begått ”fel” på mina elevers bekostnad genom åren. I början kunde jag ge dem alldeles för svåra uppgifter till exempel. Samtidigt kunde elever just uppskatta att jag inte var ”inprogrammerad” lärare enligt Lärarhögskolans modell och jag kände mig rätt populär som lärare i början av min så kallade karriär.

Men mitt budskap är som sagt: låt det bli enklare för erfarna lärare att erövra en legitimation om vi inte vill se lärarflykten öka, och låt oss nyansera oss något när vi diskuterar ”obehöriga lärare”. Kanske vore det bättre att skriva ”oerfarna lärare utan högre utbildning inom ämnet de undervisar i” i många fall?

1/7: Uppdatering: Jag publicerade även länken till detta inlägg på en Facebookgrupp som jag är – var! – medlem i och som heter Svensklärarna. Sedan dess har det haft över 2 400 visningar, vilket är absolut rekord för något av mina blogginlägg sedan mycket lång tid tillbaka.

Det var en säregen upplevelse i negativ bemärkelse. Jag befann mig plötsligt bland en grupp kvinnor, själva stolta ”legitimerade lärare” som ägnade sig åt rena skolgårdsmobbarfasoner. Avsiktliga och illvillga misstolkningar av det jag skrev, vägran att svara på något som rörde sakfrågan och i stället ägna sig åt personangrepp var väl det vanligaste. Det var på en sådan nivå att för mig helt okända lärare skrev privata meddelanden där de stöttade mig men skrev att de själva inte vågade utsätta sig för mobben på detta forum. Ett forum för lärare…där en del av dem dessutom själva ansåg sig vara goda moraliska förebilder, framgick av en del kommentarer.

Hm, låt mig säga så här: Detta har INTE för min del bidragit till någon respekt för lärarlegitimationen, om så kallade legitimerade lärare tycker att detta är ett acceptabelt sätt att bete sig på.