Jag blir så himla raderad…igen! (Om katolska kyrkan, Idergard och ”Katolskt samtalsforum”)

Man kan nog tänka att om jag blir raderad på diverse högst olika forum så måste just jag vara problemet. Nu har jag blivit raderad igen, efter att ha kritiserat Katolska kyrkan och som jag menar dess roll i hederskulturen, på ”Katolskt samtalsforum” på Facebook. (En grupp som säger sig välkomna även icke-katoliker.)

Det jag skrev var, då aborter allt som oftast är på tapeten därhelst katoliker samlas på Internet, att jag blir irriterad över som jag ser det dubbelmoral, då skambeläggandet av ”ogifta mödrar” samt i viss mån motstånd till all slags feminism, just gjort att kvinnor genom historien känt sig tvingade att genomgå aborter. (Sedan är det en annan sak att detta inte är skälen till abort i dag, i Sverige.) Jag menade också att Katolska kyrkan några hundra år senare än Jesus dog förklarade Jesus mamma ”evig jungfru” trots att bibeltexter talar om att Jesus hade syskon, i sig utgör en del av, och därmed i viss mån är skuld till, den hederskultur vi fortfarande ser i dag.

Jag fick i stort sett enbart svar från män i denna katolska Facebook-grupp. De hånade mig kraftfullt, skrev att jag ”borde uppsöka en psykiater” och jag uppmanades till ”bikt, bot och bättring” för min ”hädelse av Jungfru Maria”. Detta av gudfruktiga män som med iver och sann gnista ville sätta mig på plats, samt förklarade, dock på ett enligt mig ytterst grumligt sätt, varför det var fel med feminism på ALLA sätt. (Att den som ideologi har brister är jag den första att skriva under på själv.)

Dagen efter raderades mitt inlägg. Såsom jag sett sker så ofta inom katolska kyrkan, när minsta lilla ifrågasättande eller kritik yttras mot dess lära eller mot kyrkans handlande. Jag har skrivit om det förr, se taggade inlägg. Det påminner mig om diktaturer och där jag förut kände dragning känner jag numera rätt mycket avsmak. Vad är detta för en makthungrig, totalitär organisation? Som inte tål kritik eller ifrågasättande av något?

Jag kunde inte låta bli att ge en känga till Thomas Idergard (igen) i Fb-inlägget då han i sin sista (skrivna) predikan talat om att kyrkans uppgift är att visa Jesus så som han var, och inte som dagens intressegrupper önskar att han vore. Min replik var då att Kyrkan (den katolska och ortodoxa men även den lutherska förr) just gjort detsamma när man (med betoning på MAN) på högst oklara grunder förklarade Maria ”evig sexuellt oerfaren” även efter att hon gift sig och Jesus enligt Bibeln hade syskon. Man kan ju helt enkelt inte vörda en kvinna som har haft sex, eftersom hon då i någon mån är ”nedsmutsad”, inte ”orörd” och inte längre ”ren”! Alltså gör man henne till det man önskar att hon vore.

Detta är vad hederskultur handlar om. En mans sexuella erfarenheter eller oerfarenheter tas ALDRIG NÅGONSIN upp överhuvudtaget. Endast när det gäller en kvinna är detta viktigt. Hederskultur, som sagt.

För att ha dryftat detta förklarades jag ”psykiskt sjuk” och administratören kom med ett goddag yxskaft-svar till varför mitt inlägg tagits bort och skrev sedan en nedlåtande kommentar som visade att man inte ens läst mitt inlägg alternativt inte förstått det. Detta svar ”gillades” av pater Thomas Idergard en eller två sekunder efter att det publicerades. Antingen hyser han ett synnerligen agg mot mig (jag har ju skrivit kritiska inlägg förut) eller så har han som katolsk präst lite för lite att göra. Skulle tro båda. Att svara på mitt ifrågasättande och min kritik gick däremot inte för sig. (Nå, kom just på att han kanske har semester.)

Men om jag nu ska kritisera, så kan jag kritisera mer. Jag ser numera Thomas Idergard som en del av ”maktmaskineriet” Katolska Kyrkan, där den som har all makt (inte i himlen men på jorden) kväser och tillintetgör den som inte fogar sig. Även inom katolska kyrkan är det känt hur han uppmanade att ”be för ordenssystern Madeleine Fredells själ” för att hon medverkade i ett radioprogram där hon redogjorde för olika gudsbilder i olika kulturer, där man ibland sett den Helige Ande som en ”feminin aspekt av Gud” eller något liknande.

Programmet i sig var en bagatell enligt mig, men hur kan det vara så till den milda grad störande att någon berättar om att Gud inte bara måste uppfattas som ”han” utan kan uppfattas som ”hon” också, dvs både som hon och han?

Jag själv kan inte tänka ”kön” om Gud överhuvudtaget, tror jag, men jag menar att det tyder på misogyni om man går i taket inför tanken att Gud kan uppfattas som både han och hon och inte bara som ”han”. Vad är det man blir så hotad av att man måste angripa någon offentligt genom att uppmana till att ”be för hennes själ” och även skriva att hon OFFENTLIGT MÅSTE GÖRA BOT (för att hon medverkat i detta radioprogram)?

Jaja, käre Thomas, det började bra då jag fick bra svar från dig från början men jag har förlorat rätt mycket respekt för dig på sistone. Jag kanske inte bör bli förvånad över att du inte beter dig särskilt prästerligt utan sitter och lurar på ”gilla”-knappen, ivrig att trycka, när någon skriver nedlåtande om mig på Facebook i stället för att svara på mitt ifrågasättande?

Tillägg: Gruppens administratör låter också meddela att hon vet med sig att en katolsk kyrkoherde minsann inte skulle acceptera mig utan ”säga nej om jag efter två års studier skulle vilja konvertera till katolicismen” (det är till att ha kunskap om mycket inom denna grupp ser man!) och hon skriver också i ett PM att hon ”ska be för mig” att jag ”ska finna min väg till Gud”. Så går det till när religiösa för internetkrig. Om hon verkligen ber för mig vore intressant att veta, men jag misstänker att det är mer intressant att få skriva ”Jag ber för dig” som ett sätt att få trycka till mig ytterligare. Den uppriktige bara ber utan att upplysa den den ber för om detta.

Tillägg den 1/7: Fast i dag fick jag ett PM från en annan, väletablerad katolik som jag inte kände förut och som jag naturligtvis aldrig kommer att säga namnet på, då han inte bett om att bli citerad:

Hej Anna, Facebook-katolicismen är fullständigt vämjelig. Detta forum representerar inte kyrkan på något formellt sätt alls. Faktum är att det är emot den kanoniska lagen (som gäller för kyrkan) att kalla sig katolsk om man inte är förankrad i den katolska kyrkan formellt. Här hittar du, för att hårdra det, en samling män, neurotiskt dogmatiska med en självpåtagen inkvisitorisk nit. De uttalar sig oförsiktigt om allt. Jesus hade blivit tillrättavisad här.”

Lite roligt formulerat, tycker jag, och jag känner mig återupprättad…

Katolsk hederskultur, men även protestantisk

Har vi och har haft ”hederskultur” i Sverige?

Frågan är aktuell nu genom invandringsdebatten där just hederskulturen ofta vänds emot invandrare. Och att det var en vecka sen vi firade Marie Bebådelsedag då ängeln Gabriel enligt Bibeln kom till jungfrun Maria och sa att hon skulle bli havande med en son.

Men ja, givetvis har vi det. Om vi inte hade haft det hade inte Astrid Lindgren behövt åka till Danmark för att föda och lämna bort sitt barn som avlats utanför äktenskapet, för att ta ett känt exempel. Vitsen med det hela var ju att inte dra skam över sig själv eller sin familj. Det handlade inte om någon omtanke om vare sig modern eller barnet. Det handlade bara om familjens heder.

Hedersmord är dock inte något som varit en del av vår egen kultur i någon större utsträckning. Det är jävla hemskt och vidrigt oavsett kultur. Kan tänka mig att ni håller med där?

Samtidigt ser jag att den katolska kyrkans lära att Jesus mamma Maria var semper virgo – ”evig jungfru” – är just ett uttryck för hederskultur och att den lever och frodas. Denna världsvida kyrka, världens största kristna, har på ”eget bevåg” om jag får säga det, hittat på att Jesus mamma skulle ha varit oskuld livet igenom.

Det finns inga texter som säger att det skulle vara så, tvärtom hade ju Jesus syskon enligt de texter som finns – ändå har kyrkans herrar genom århundradena slagit sina mindre kloka huvuden ihop och då kommit på att Maria, Guds moder – inte kan väl hon ha snuskat och avlat barn på naturlig väg! Inte ens efter Jesu födelse! Hon måste ha varit oskuld livet igenom – annars kan vi ju inte dyrka henne! (Katolikerna själva skulle säga vörda, inte dyrka)

Det är hederstänk i kubik. Det är sorgligt och oerhört skadligt för mänsklighetens kvinnor, att de ska värderas och definieras så efter efter sina sexuella erfarenheter eller oerfarenheter. Eftersom den ”bästa kvinnan av alla”, idealet Jungfru Maria, enligt kyrkans tänkande eller åtminstone  kyrkans mäktiga mäns tänkande, aldrig hade sex överhuvudtaget.

Den katolske kändisprästen Thomas Idergard som jag attackerat lite på sistone, verkar ta sin tro på allvar, såsom i synnerhet konvertiter gör. Alltså pläderade han helt nyligen för Marias oskuld på sin sida och låter förstå att det finns en märklig gudomlig tanke bakom den. Jag själv förstod inte det gudomliga men väl det märkliga.

Protestanterna är lite bättre här, de hävdar ju inte alls att Maria var oskuld hela livet. Men nog är det lite väl mycket betoning på att hon var jungfru även i våra böner, på ett sätt som tyder på att det var en man som fick bönerna och texterna på pränt?

Ni män som tycker att jag verkar alldeles för skitfeministisk här – hur många av er skulle vilja att er titel var ”oskuld” som i Jungfru Maria? Som typ ”Oskuld Leif Larsson – Marketing manager” eller nåt sånt.

Inte förrän ni skulle tycka att det skulle kännas helt i sin ordning kan ni komma och klaga, menar jag!

Var är evangeliet?

Jag kämpar dagligen, skulle jag säga, med frågan om jag är kristen eller bara ”gudstroende i en kristen kontext”.

Jag skrev tidigare att jag ofta lyssnar på katolske ”pater Joseph Maria Nilsson” på Youtube och jag har även dristat mig till att ställa en fråga till honom ang hans youtube-sändningar. Så här löd frågan, redigerad:

”Hej! Vi känner inte varandra men jag undrar bara om jag kan få ”önskefråga” till Katolsk horisonts youtube-kanal. Jag är svenskkyrklig så du har inget själavårdande ansvar över mig, men jag hämtar ofta näring ur dina föreläsningar och frågestunder på Youtube.

  1. Hur ska vi tolka påvens svar till den lilla pojken vars pappa dött och som inte var troende? Håller katolsk tro det i själva verket för möjligt att man mycket väl kan komma till himlen utan tro, ”men att det är dumt att chansa”?
  2. Hur kan det överhuvudtaget vara ett ”glädjebudskap*” att bara den som lyckas ”tro på Jesus Kristus” kan bli förlåten och få träda in i himmelriket? Tänker också på din kritik av enligt ditt uttryck ”saligförklaringarna vid begravningar” som du hållit, där du syftade på att anhöriga för lättvindigt säger att ”hen har det bra nu!” om den döde. ”Hur vet du det?” frågar du.

Anta att den döde både varit kristen och en faktiskt ganska hygglig människa på det stora hela – ändå räcker det inte?

Jesus dog och plågades för oss men att tro samt att sträva eftet det goda räcker ändå inte – så vad räcker då? Det synes mig som om Gud allsmäktig som skapade oss sådana vi är, med den hjärna vi har, trots detta kräver ett straff för att vissa av oss är ”skeptiska”, och dessutom måste Jesus lida ”som ingen annan lidit har” för våra synders skull. Trots detta måste vi också ändå lida inte bara i vårt jordeliv utan även efter döden. Det är lidande och lidande och återigen lidande.

Med tanke på detta FÖRSTÅR jag inte vari ”evangeliet”, dvs ”det glada budskapet” består! Varför ska vi ”lova och prisa Herren” för detta?

Den som är troende får gärna svara hur han eller hon tänker om detta (men om några kommentarer alls misstänker jag just att den som inte tror kommer att svara).

*evangelium lär betyda ”glatt budskap” eller ”goda nyheter”

Debattera mera! Eller mindre.

Ett debatterande inlägg om Katolska kyrkan, pedofilskandaler, altartavlor och lite annat.

Jag börjar förstå nu, utan att försvara förstås, hur det kommit sig att romerskt-katolska kyrkan (RKK) nedtystat sexövergrepp på barn och fortfarande beskylls för att göra det, förutom att den liksom idrottsförbund eller vad det nu gäller inte vill ha sitt rykte nedsolkat. (Denna strategi har som alla vet inte funkat, då dess rykte när det gäller detta knappast kan bli mer nedsolkat.)

RKK har nämligen inte bara nedtystat pedofilövergrepp. Jag som vistas på alla möjliga kristna nätforum har med förvåning sett medlemmar i katolska kyrkan bli förmanade att inte ”ventilera sina tvivel om läran offentligt” och jag har förstått att länkar till texter/böcker som ifrågasätter den censureras bort på bloggar och andra forum. Kyrkans medlemmar ska inte lockas att läsa andras tvivel och kritik och jag förmodar att det är i omtanke om deras själar – men man kan förstås alltid misstänka även andra, mer världsliga motiv. Men om man skyddar sin kyrka och dess lära från kritik, leder det verkligen till färre avfall från tron och att man på sätt kan sägas skydda människors själar bättre än om man släpper kritik och tvivel fritt? Om man, som katolikerna, tror att Kyrkan är nödvändig för dess själars frälsning? Gör man dem rentav en stor tjänst?

Inte vet jag. Nu finns dock inget förbud mot att kritisera hur kyrkans företrädare beter sig eller styr sin kyrka, men jag kan tänka mig att man i och med pedofilskandalerna resonerat på liknande sätt ibland. Det vill säga att om man skyddar kyrkans företrädare skyddar man Kyrkan och då skyddar man i förlängningen dess medlemmars själar. Oavsett är det fruktansvärt fel att göra så, och högst troligtvis är inte heller motiven ogrumlade.

Som jag förstår det räknar Katolska kyrkan dessutom fortfarande med rädslan som en motivation till att hålla sig till den rätta vägen. Det är den som samfund sannerligen inte ensam om, men dess ”avfälling” Svenska kyrkan gör det i mycket liten utsträckning. Men så går det som det går också – endast tre och en halv äldre damer besöker numera en svenskkyrklig gudstjänst på söndagen – lite elakt och icke riktigt sanningsenligt beskrivet. Samtidigt går Katolska kyrkan framåt, förstås till stor del beroende på invandringen. Där är det minst sju äldre damer som kommer till mässan, och en del av dessa är inte ens äldre. Samtidigt – varför ger ”äldre damer” en lägre status än ”äldre män”?

Jag har sett katoliker uppmanas att inte kritisera läran offentligt, men annan kritik går mycket väl an! Man kritiserar nämligen ”de som kritiserar” eller ifrågasätter, i synnerhet om dessa har kvinnorättsliga förtecken eller det handlar om sex eller könsöverskridande-frågor. Jag får dessutom intrycket att man bland svenska katoliker anser att hotet mot Kyrkan inte egentligen är dess egna företrädares problembeteenden, utan det är återigen ofta vår svenskkyrkliga ärkebiskop Antje (minns Dag Sandahls salig blogg) som rör upp känslorna, det man kallar ”tokfeminismen” samt förstås hbtq.

Katolska kyrkan kan därför väl sägas leva upp till just det som den anklagats för genom åren, eller för att motsvara fördomarna, som i och med detta inte är fördomar: Sex, kön och kvinnor är det som är viktigast att markera mot. Samt Svenska kyrkan, då denna sägs företräda just dessa saker. Även muslimer måste som jag skrivit tidigare få sig en känga ibland.

Antje ja. Varför vill vi så gärna peta i andras tro? Även jag gör ju det som medlem i Svenska kyrkan. Varför kritiserar inte jag framför allt Svenska kyrkan när jag är på debatthumör? Jag tycker dessutom faktiskt att genusfrågor och hbtq fått en alltför överdriven plats där. Jag blir till exempel inte ett dugg hjälpt i min gudsrelation av att den helige Ande kallas ”Livgiverskan” eller Gud kallas hon, även om detta språkbruk trots allt inte hör till det vanliga. Det ger Gud i större utsträckning ett könsorgan som jag inte vill tänka att Gud har (alltså något könsorgan överhuvudtaget, även om det inte är något fel med att ha ett könsorgan annars).

Samt görs Gud till aktivist där aktivismen inte alls nödvändigtvis drivs av kärlek, rättfärdighet och förlåtelse utan av hävdande av rättigheter vilket inte behöver vara samma sak, även om det naturligtvis kan gå hand i hand också.

Homosexuellas rätt till att slippa förtryck stödjer jag helhjärtat, och jag kan också förstå ett behov av att manifestera detta mer genomgripande än att bara säga ”Det är fel att förtrycka er”. Men Pride med dess nära koppling till RFSL är något mer för mig och jag tycker att SvK för okritiskt pridemarscherat till exempel.

Altartavlan i Malmö är också ren galenskap. Den som söker sig till kyrkan för att få kontakt med Gud, eller bara uppleva stillhet och ro, kommer i stället att hamna i tankar om det är rätt att samkönade par ska få adoptera eller vid vilken ålder könskorrigeringar kan utföras när de ser altartavlan. (Som just blivit förflyttad, läser jag nu). Ingen ro. Ingen gudskontakt. Endast debatt.

Men aktivism hör inte hemma i kyrkan! Oavsett hur behjärtansvärt det aktivismen handlar om är. Inte heller en katolsk präst lär få fästa en ”JA till livet”-nål på stolan när han tjänstgör i mässan.

Ändå får jag som det heter tokspel, inte av att kyrkan marscherar, utan när jag ser högkyrklig kritik av just detta eller som nu senast katolsk hbtq-kritik eller kritik mot den som för fram ”kvinnofrågor”. Det är för att jag uppfattar att man inte är FÖR att vårda den egna gudsuppfattningen utan att man är EMOT något annat och inte minst några andra (vilket man givetvis skulle förneka). Man vill inte kämpa för Gud (”sådan man uppfattar honom”) utan kämpa mot kvinnors ökande inflytande och homosexuellas rätt att ta plats till exempel, eftersom man då själv, inte Gud, riskerar att få mindre makt och inflytande. Obehaget inför risken att förminskas själv projicerar man så att man ser Satan husera i den andre (men sällan densamme i sina egna strävanden att trycka ner och förminska).

Oavsett om man vill kalla det Djävulen/Satan eller ”det onda” eller ”frånvaron av det goda” så måste jag förstås fråga mig detsamma, dvs vems ärenden jag går när jag är ute och debatterar. Till vilken eller vems nytta är det mer än min egen? Vill jag genom att visa ”kolla vad bra jag har tänkt och vad kul jag kan formulera detta!” främst främja mitt ego som gärna struntar i om det jag skriver bara splittrar och gör folk upprörda men inte direkt leder till någon förbättring i något avseende? Vad är det för förbättring jag i så fall vill se?

”Hur vill du själv att kyrkan ska se ut?” är faktiskt den svåraste och därmed bästa frågan jag fått i mina trosdebatter, men jag tror att bara en varit smart nog att komma på den. I stället bemöter man mina argument, varpå jag förstås hakar på med mina i mitt tycke ännu bättre motargument. Sen är karusellen igång, när det hade krävts bara denna lilla fråga för att få tyst på mig! Den vise ställer frågor och upplyser inte – om inte detta är ett bevingat uttryck så borde det bli det (obs skämt).

Som motargument till mina egna funderingar vill jag anföra att det visst finns ett värde i själva debatten. Och att alltför snälla debatter kan upplevas som så tråkiga att ingen orkar läsa och ta del av eventuellt kloka synpunkter som framförs i dem.

Jag anser också att när man debatterar tar man inte nödvändigtvis in allt den andra säger eller skriver, men man tvingas ofta att söka efter utökad kunskap samt renodla sina egna åsikter på ett nyttigt sätt – och faktiskt kan efter långt och idogt debatterande någon form av ökad förståelse för den andres hållning uppstå, har i alla fall jag själv erfarit.

Tillägg 10/1: Inlägget har redigerats något sedan publiceringen.

Kattolik men inte katolik

Att jag sedan jag fick Turbo, Kasper och Vera är katt-olik visste ni redan, men kanske visste ni inte om att (även) jag stundtals drabbas av dragning till katolicismen? ”Även” skriver jag därför att detta inom den svenskkyrkliga sfär som jag är uppväxt i inte var något ovanligt. Mina kyrkomusiker till yrket-föräldrar besökte företrädesvis en katolsk högmässa de söndagar de inte tjänstgjorde själva – dock utan att ta emot nattvarden/kommunionen förstås, eftersom detta inte är tillåtet för svenskkyrkliga. (Däremot är katoliker välkomna att fira nattvard i de svenskkyrkliga mässorna.)

Med ömsom välbehag, ömsom rysningar, lyssnar jag ofta på pater Joseph Maria Nilsson när han predikar, undervisar och domderar på youtube-kanalen Katolsk horisont.

Här är det ord och inga visor om hur man ska leva, minsann! Vilket FAKTISKT kan vara behövligt ibland, åtminstone när det gäller mig själv. Ibland blir det för smetigt och deppigt med all förståelse och alla ursäkter vi har för att fortsätta med det som i kristet religiösa termer heter att ”synda” (dvs bete oss jävligt mot andra och mot oss själva och då i förlängningen mot Gud) och som ges av diverse mer eller mindre religiöst motiverade själavårdare. (Lika ofta är en sådan förståelse dock livsviktig för att man ska hitta styrkan att bättra sig.)

Åtminstone känner jag mig ofta styrkt av ”pater Joseph Maria”, denna buddha-liknande och till synes glada men ack så stränga franciskanbroder/gråbroder.

Men nog är de trots detta, eller dessutom, väldigt knepiga, katolikerna? De skickar runt ”relikskrin” till olika katolska församlingar i Europa med benbitar av personer de utnämnt till helgon till exempel, som sedan troende katoliker kan komma till kyrkan och vörda. Förra året gällde detta det inom katolicismen populära helgon som de kallar ”Lilla Thérèse” eller ”Thérèse av Lisieux”, en nunna som dog mycket ung i tuberkolos 1897. Hennes kvarlevor får ingen vila i graven utan turnerar runt i världen (ingen flygskam där inte) och så även hennes föräldrar i egenskap av att vara just hennes föräldrar! (Eller åker lilla Thérèse och hennes föräldrar tåg?*)

Knepigt, som sagt, tycker jag. Eller åtminstone inte så lite flummigt. Med detta sagt så är det ju dock det sinnliga som också drar till katolicismen men här blir det bara tokigt för mig. Diverse olika pedofilskandaler lägger jag däremot inte katolicismen till last här, eftersom detta inte har med den katolska läran att göra och sådant beteende frodas såväl i friidrottsmiljö som i kyrkomiljö, om man tillåter det eller är mån om att tysta ner.

Minns ni för övrigt morgonsoffe-debattören Thomas Idergard från TV, tidigare ledare för ungdomsförbundet MUF och sedermera just högerdebattör? Det sistnämnda är han fortfarande, med skillnaden att han nu är jesuitbroder, präst och således kallas ”pater”.

Jag reagerade över hans sist publicerade predikan där han i mitt tycke lite slafsigt gav en känga åt islam, såsom företrädare för olika religioner gärna ger kängor åt varandra, oavsett religion. Nu är jag inte per definition emot att ge kängor åt islam, men man måste vara väldigt korrekt, annars bidrar man till ökad spänning mellan religionerna, till skada för alla.

Min ifrågasättande kommentar publicerades faktiskt samt fick jag svar av Idergard. Men det var inte så tillfredsställande, ansåg jag. Jag hade ifrågasatt hans påstående att den ”kristna familjens ordning” står i kontrast till ”sharia- och hederskulturer” då jag inte riktigt förstod vad sharia hade med saken att göra, samt påpekade jag att ideligen upphöja Jesus mamma som den mest fullkomliga kvinnan samtidigt som hon benämns med sin sexuella status, dvs som Jungfru Maria, i sig kan sägas vara en del av eller orsak till hederskulturen.

Nå, det fick jag göra. Men jämförelsen med sharia var ändå rätt och riktig, menade pater Thomas. ”Sharia däremot bygger på den motsatta föreställningen. Ta t ex bara mannens möjligheter att tvinga på kvinnan en viss klädsel” skriver han.

Det är här jag gärna hade velat få ytterligare svar. Jag skrev:

Varför bär nunnor i många katolska ordnar något som är fullt likställt med muslimskors heltäckande klädsel, inkl slöja och där bara ansiktet syns? Varför bär många kvinnor någon form av huvudbonad fortfarande vid kyrkobesök i sydligare länder? Varför gifter sig svenska kvinnor i slöja och vit klänning som symboliserar hennes ”oskuld”? Har ”männen påtvingat” dessa kvinnor detta?

Om det sistnämnda är sant bör man väl först och främst göra upp med dessa förtryckande seder inom sin egen kultur och tro? Eller så anser man att det inte alls är så, utan att nunnor klär sig som de gör för att behaga Gud, att man gifter sig i vitt och slöja för att det är en del av ens kultur… osv. Dvs detsamma som väldigt många muslimskor skulle säga om de tillfrågas om varför de bär slöja. Det är inte mannen som tvingar dem, utan handlar om deras egen gudsrelation, och/eller är det ett uttryck för kulturell identitet.

Med detta sagt så finns det väldigt mycket förtryck av kvinnor i muslimska kulturer, ofta med religionen som ursäkt, och även s k moralpoliser är tydligen ett problem i svenska förorter. Men är det islams fel med tanke på att kvinnor i kristna kulturer mött samma motstånd när de förr i världen klippte håret, gick barhuvade, förkortade sina kjolar eller vågade sig på att bära byxor? Det är svårt att se de flagranta skillnader du talar om i synnerhet med tanke på Paulus ord om att kvinnan måste täcka sitt huvud när hon ber eftersom hon inte är en avglans av Gud medan mannen är det.

Högintressanta frågor tycker jag, men inte pater Thomas.* Därför måste jag konstatera att Katolska Kyrkan har missat att vinna ännu en själ! (Vilket den i och för sig säkert inte beklagar, som pater Joseph ofta brukar understryka: ”Vi behöver inte fler dåliga katoliker.”)

Jag förblir kattolik, men blir inte katolik. Mjau!

P.S Dock rörs jag fortfarande till tårar av tacksamhet när jag minns den för mig okände förbedjande skotske munk som varit i kontakt med min Fb-vän/släkting och som bad för Lotta när hon höll på att dö, för min bror, och för mig!

*Lilla Thérèse och hennes föräldrar åker bil, har jag nu senare fått veta.

 

Om att förlora kampen mot cancern

Nästan alltid används ordet ”förlora kampen” när någon dött av cancer. Det gör det även nu när det i dag skrivs att en känd skådespelare dött i just denna sjukdom.  Man kanske iofs kan förstå varför uttrycket används så ofta – cancern kan ha pågått länge, tumörer kommit och behandlats bort.  Det har varit en kamp att genomlida cellgifts- och strålbehandlingar. Man har haft ett hopp om att cancern helt ska försvinna.

Men egentligen – varför inte ”kampen mot hjärtsjukdom/kärlkramp/hjärtsvikt/diabetes/alzheimers”? Är det för att dessa tillstånd aldrig friskförklaras helt vilket är fallet med många cancrar? Eller menar man att ”ödet” spelar en roll här men att överlevnaden i cancer handlar om någons vilja att ”kämpa mot den”? Det som stödjer det sista påståendet är att jag ofta läser uttryck som ”jag bestämde mig för att cancern inte skulle få vinna”. Men aldrig att diabetesen inte ska få vinna. Tyvärr tror jag att många som ”bestämt sig för att cancern inte ska få vinna” och som kunde ha levt nu är döda i dag. För vi människor kan nog oftast inte bestämma sådant.

Jag uppfattade det aldrig som att Lotta ”kämpade mot cancern” trots att hon levde med diagnosen i många år. Hon ville däremot leva, vilket framgick väldigt tydligt. Och hon lyckades i perioder hålla en ketogen diet (eftersom vissa cancrar sägs vara beroende av socker) men avstod aldrig helt från rökningen på balkongen efter att hon kommit hem från sitt arbete som (älskad!) mellanstadielärare. Hon rökte alltså sparsamt, efter jobbet, men varken ville eller försökte avstå från de cigaretter hon ändå rökte. Hon njöt av dem, liksom hon njöt av fjällvandringarna tillsammans med min bror.

Hon levde, helt enkelt. In i det allra sista. Och lika lite som hon förnekade sin sjukdom så var hon inte sin sjukdom. Hon hade cancer. Och där håller jag med de som kritiserar att man talar om att någon är bipolär, men har cancer. Bipolär sjukdom eller schizofreni – och antagligen också depression – är liksom cancer något man drabbas av, kanske på grund av ärftlighet. Även om andra mekanismer spelar in och kan leda till att sjukdomarna manifesterar sig.

Om – när, eftersom min ärftlighet är tung när det gäller just cancer, i min släkt på båda sidor har det varit detta och inte hjärt-kärlsjukdom vi dör av – jag får cancer tänker jag göra precis som Lotta och inte ”kämpa mot” den. Utan bara försöka leva så gott jag kan, ta emot alla behandlingar som finns och sedan överlåta åt Gud när och om den så att säga ska ”vinna”.

IMG_7478Lotta när vi, dvs jag och bror och Lotta åkte på badutflykt till ö utanför Göteborg för ett par år sedan.

Uppdatering den 6 januari: Underligt sammanträffande. Cirka tre timmar efter att jag publicerat detta inlägg fick jag veta att min pappa fått cancer…

Det här är en blogg för alla!

Tänkte att några hard core-grabbar kunde ta illa vid sig av inlägg med gulliga katter och sånt. Och så ska det ju inte vara! Min blogg är till för alla. Därför visar jag i dag bilder av lyftkranar och ofullfärdiga byggen vid Bommaplan. Alla sanna killar borde bli  exalterade när de får se mina bilder! Annars är de nog inte sanna killar.

IMG_1563

IMG_1564

Min mamma sa skit-Luther!

Jag pratade med den ena av mina kära mostrar i går och fick fram chockerande uppgifter om min mamma, som dog för två och ett halvt år sedan. En gång i sin ungdom sa hon skit-Luther! Och var det inte också i närvaro av ”far” som var kyrkoherde hon sagt det? (Måste ta reda på det.)

Däremot är det tydligen så att Luther inte alls är skyldig till allt han beskylls för i Sverige. I min egen ungdom läste jag en artikel i någon av morgontidningarna, skriven av den katolske prästen och författaren Anders Piltz. Jag minns tydligt exemplet med A-lagaren som vrålade ”Jävla Luther!” utanför Systembolaget när han upptäcker att det är stängt på midsommarafton och att Piltz framhävde det orättvisa i beskyllningen då Luther själv tydligen förordade vin, samvaro med kvinnor och sång som bot mot depressioner. Men för övrigt var väldigt levnadsglad. Sedan dess har det tydligen utkommit ett antal böcker om Luthers för oss okända sidor. (Till en av dem som vi inte hört så mycket om hör en utpräglad fientlighet mot judar som kanske var tidstypisk men inte mer aptitlig för det.)

Men min mamma var inte den som svor.  Som mest och allra värst kunde hon vid enstaka tillfällen när jag och min bror bråkade utbrista ”Fan!”. Men då förstod man att då var det allvar. Det var skrämmande att höra mamma uttala sådana ord. Jag var aldrig rädd för henne men som sagt för allvaret i situationen.

Och då var hon som sagt vuxen. Att då få höra att hon redan i unga år faktiskt hade sagt ”skit-Luther!” gör mig stolt över hennes mod och revolutionära sinnelag. You go, gir..mamma!