Debattera mera! Eller mindre.

Ett debatterande inlägg om Katolska kyrkan, pedofilskandaler, altartavlor och lite annat.

Jag börjar förstå nu, utan att försvara förstås, hur det kommit sig att romerskt-katolska kyrkan (RKK) nedtystat sexövergrepp på barn och fortfarande beskylls för att göra det, förutom att den liksom idrottsförbund eller vad det nu gäller inte vill ha sitt rykte nedsolkat. (Denna strategi har som alla vet inte funkat, då dess rykte när det gäller detta knappast kan bli mer nedsolkat.)

RKK har nämligen inte bara nedtystat pedofilövergrepp. Jag som vistas på alla möjliga kristna nätforum har med förvåning sett medlemmar i katolska kyrkan bli förmanade att inte ”ventilera sina tvivel om läran offentligt” och jag har förstått att länkar till texter/böcker som ifrågasätter den censureras bort på bloggar och andra forum. Kyrkans medlemmar ska inte lockas att läsa andras tvivel och kritik och jag förmodar att det är i omtanke om deras själar – men man kan förstås alltid misstänka även andra, mer världsliga motiv. Men om man skyddar sin kyrka och dess lära från kritik, leder det verkligen till färre avfall från tron och att man på sätt kan sägas skydda människors själar bättre än om man släpper kritik och tvivel fritt? Om man, som katolikerna, tror att Kyrkan är nödvändig för dess själars frälsning? Gör man dem rentav en stor tjänst?

Inte vet jag. Nu finns dock inget förbud mot att kritisera hur kyrkans företrädare beter sig eller styr sin kyrka, men jag kan tänka mig att man i och med pedofilskandalerna resonerat på liknande sätt ibland. Det vill säga att om man skyddar kyrkans företrädare skyddar man Kyrkan och då skyddar man i förlängningen dess medlemmars själar. Oavsett är det fruktansvärt fel att göra så, och högst troligtvis är inte heller motiven ogrumlade.

Som jag förstår det räknar Katolska kyrkan dessutom fortfarande med rädslan som en motivation till att hålla sig till den rätta vägen. Det är den som samfund sannerligen inte ensam om, men dess ”avfälling” Svenska kyrkan gör det i mycket liten utsträckning. Men så går det som det går också – endast tre och en halv äldre damer besöker numera en svenskkyrklig gudstjänst på söndagen – lite elakt och icke riktigt sanningsenligt beskrivet. Samtidigt går Katolska kyrkan framåt, förstås till stor del beroende på invandringen. Där är det minst sju äldre damer som kommer till mässan, och en del av dessa är inte ens äldre. Samtidigt – varför ger ”äldre damer” en lägre status än ”äldre män”?

Jag har sett katoliker uppmanas att inte kritisera läran offentligt, men annan kritik går mycket väl an! Man kritiserar nämligen ”de som kritiserar” eller ifrågasätter, i synnerhet om dessa har kvinnorättsliga förtecken eller det handlar om sex eller könsöverskridande-frågor. Jag får dessutom intrycket att man bland svenska katoliker anser att hotet mot Kyrkan inte egentligen är dess egna företrädares problembeteenden, utan det är återigen ofta vår svenskkyrkliga ärkebiskop Antje (minns Dag Sandahls salig blogg) som rör upp känslorna, det man kallar ”tokfeminismen” samt förstås hbtq.

Katolska kyrkan kan därför väl sägas leva upp till just det som den anklagats för genom åren, eller för att motsvara fördomarna, som i och med detta inte är fördomar: Sex, kön och kvinnor är det som är viktigast att markera mot. Samt Svenska kyrkan, då denna sägs företräda just dessa saker. Även muslimer måste som jag skrivit tidigare få sig en känga ibland.

Antje ja. Varför vill vi så gärna peta i andras tro? Även jag gör ju det som medlem i Svenska kyrkan. Varför kritiserar inte jag framför allt Svenska kyrkan när jag är på debatthumör? Jag tycker dessutom faktiskt att genusfrågor och hbtq fått en alltför överdriven plats där. Jag blir till exempel inte ett dugg hjälpt i min gudsrelation av att den helige Ande kallas ”Livgiverskan” eller Gud kallas hon, även om detta språkbruk trots allt inte hör till det vanliga. Det ger Gud i större utsträckning ett könsorgan som jag inte vill tänka att Gud har (alltså något könsorgan överhuvudtaget, även om det inte är något fel med att ha ett könsorgan annars).

Samt görs Gud till aktivist där aktivismen inte alls nödvändigtvis drivs av kärlek, rättfärdighet och förlåtelse utan av hävdande av rättigheter vilket inte behöver vara samma sak, även om det naturligtvis kan gå hand i hand också.

Homosexuellas rätt till att slippa förtryck stödjer jag helhjärtat, och jag kan också förstå ett behov av att manifestera detta mer genomgripande än att bara säga ”Det är fel att förtrycka er”. Men Pride med dess nära koppling till RFSL är något mer för mig och jag tycker att SvK för okritiskt pridemarscherat till exempel.

Altartavlan i Malmö är också ren galenskap. Den som söker sig till kyrkan för att få kontakt med Gud, eller bara uppleva stillhet och ro, kommer i stället att hamna i tankar om det är rätt att samkönade par ska få adoptera eller vid vilken ålder könskorrigeringar kan utföras när de ser altartavlan. (Som just blivit förflyttad, läser jag nu). Ingen ro. Ingen gudskontakt. Endast debatt.

Men aktivism hör inte hemma i kyrkan! Oavsett hur behjärtansvärt det aktivismen handlar om är. Inte heller en katolsk präst lär få fästa en ”JA till livet”-nål på stolan när han tjänstgör i mässan.

Ändå får jag som det heter tokspel, inte av att kyrkan marscherar, utan när jag ser högkyrklig kritik av just detta eller som nu senast katolsk hbtq-kritik eller kritik mot den som för fram ”kvinnofrågor”. Det är för att jag uppfattar att man inte är FÖR att vårda den egna gudsuppfattningen utan att man är EMOT något annat och inte minst några andra (vilket man givetvis skulle förneka). Man vill inte kämpa för Gud (”sådan man uppfattar honom”) utan kämpa mot kvinnors ökande inflytande och homosexuellas rätt att ta plats till exempel, eftersom man då själv, inte Gud, riskerar att få mindre makt och inflytande. Obehaget inför risken att förminskas själv projicerar man så att man ser Satan husera i den andre (men sällan densamme i sina egna strävanden att trycka ner och förminska).

Oavsett om man vill kalla det Djävulen/Satan eller ”det onda” eller ”frånvaron av det goda” så måste jag förstås fråga mig detsamma, dvs vems ärenden jag går när jag är ute och debatterar. Till vilken eller vems nytta är det mer än min egen? Vill jag genom att visa ”kolla vad bra jag har tänkt och vad kul jag kan formulera detta!” främst främja mitt ego som gärna struntar i om det jag skriver bara splittrar och gör folk upprörda men inte direkt leder till någon förbättring i något avseende? Vad är det för förbättring jag i så fall vill se?

”Hur vill du själv att kyrkan ska se ut?” är faktiskt den svåraste och därmed bästa frågan jag fått i mina trosdebatter, men jag tror att bara en varit smart nog att komma på den. I stället bemöter man mina argument, varpå jag förstås hakar på med mina i mitt tycke ännu bättre motargument. Sen är karusellen igång, när det hade krävts bara denna lilla fråga för att få tyst på mig! Den vise ställer frågor och upplyser inte – om inte detta är ett bevingat uttryck så borde det bli det (obs skämt).

Som motargument till mina egna funderingar vill jag anföra att det visst finns ett värde i själva debatten. Och att alltför snälla debatter kan upplevas som så tråkiga att ingen orkar läsa och ta del av eventuellt kloka synpunkter som framförs i dem.

Jag anser också att när man debatterar tar man inte nödvändigtvis in allt den andra säger eller skriver, men man tvingas ofta att söka efter utökad kunskap samt renodla sina egna åsikter på ett nyttigt sätt – och faktiskt kan efter långt och idogt debatterande någon form av ökad förståelse för den andres hållning uppstå, har i alla fall jag själv erfarit.

Tillägg 10/1: Inlägget har redigerats något sedan publiceringen.

Kattolik men inte katolik

Att jag sedan jag fick Turbo, Kasper och Vera är katt-olik visste ni redan, men kanske visste ni inte om att (även) jag stundtals drabbas av dragning till katolicismen? ”Även” skriver jag därför att detta inom den svenskkyrkliga sfär som jag är uppväxt i inte var något ovanligt. Mina kyrkomusiker till yrket-föräldrar besökte företrädesvis en katolsk högmässa de söndagar de inte tjänstgjorde själva – dock utan att ta emot nattvarden/kommunionen förstås, eftersom detta inte är tillåtet för svenskkyrkliga. (Däremot är katoliker välkomna att fira nattvard i de svenskkyrkliga mässorna.)

Med ömsom välbehag, ömsom rysningar, lyssnar jag ofta på pater Joseph Maria Nilsson när han predikar, undervisar och domderar på youtube-kanalen Katolsk horisont.

Här är det ord och inga visor om hur man ska leva, minsann! Vilket FAKTISKT kan vara behövligt ibland, åtminstone när det gäller mig själv. Ibland blir det för smetigt och deppigt med all förståelse och alla ursäkter vi har för att fortsätta med det som i kristet religiösa termer heter att ”synda” (dvs bete oss jävligt mot andra och mot oss själva och då i förlängningen mot Gud) och som ges av diverse mer eller mindre religiöst motiverade själavårdare. (Lika ofta är en sådan förståelse dock livsviktig för att man ska hitta styrkan att bättra sig.)

Åtminstone känner jag mig ofta styrkt av ”pater Joseph Maria”, denna buddha-liknande och till synes glada men ack så stränga franciskanbroder/gråbroder.

Men nog är de trots detta, eller dessutom, väldigt knepiga, katolikerna? De skickar runt ”relikskrin” till olika katolska församlingar i Europa med benbitar av personer de utnämnt till helgon till exempel, som sedan troende katoliker kan komma till kyrkan och vörda. Förra året gällde detta det inom katolicismen populära helgon som de kallar ”Lilla Thérèse” eller ”Thérèse av Lisieux”, en nunna som dog mycket ung i tuberkolos 1897. Hennes kvarlevor får ingen vila i graven utan turnerar runt i världen (ingen flygskam där inte) och så även hennes föräldrar i egenskap av att vara just hennes föräldrar! (Eller åker lilla Thérèse och hennes föräldrar tåg?)

Knepigt, som sagt, tycker jag. Eller åtminstone inte så lite flummigt. Med detta sagt så är det ju dock det sinnliga som också drar till katolicismen men här blir det bara tokigt för mig. Diverse olika pedofilskandaler lägger jag däremot inte katolicismen till last här, eftersom detta inte har med den katolska läran att göra och sådant beteende frodas såväl i friidrottsmiljö som i kyrkomiljö, om man tillåter det eller är mån om att tysta ner.

Minns ni för övrigt morgonsoffe-debattören Thomas Idergard från TV, tidigare ledare för ungdomsförbundet MUF och sedermera just högerdebattör? Det sistnämnda är han fortfarande, med skillnaden att han nu är jesuitbroder, präst och således kallas ”pater”.

Jag reagerade över hans sist publicerade predikan där han i mitt tycke lite slafsigt gav en känga åt islam, såsom företrädare för olika religioner gärna ger kängor åt varandra, oavsett religion. Nu är jag inte per definition emot att ge kängor åt islam, men man måste vara väldigt korrekt, annars bidrar man till ökad spänning mellan religionerna, till skada för alla.

Min ifrågasättande kommentar publicerades faktiskt samt fick jag svar av Idergard. Men det var inte så tillfredsställande, ansåg jag. Jag hade ifrågasatt hans påstående att den ”kristna familjens ordning” står i kontrast till ”sharia- och hederskulturer” då jag inte riktigt förstod vad sharia hade med saken att göra, samt påpekade jag att ideligen upphöja Jesus mamma som den mest fullkomliga kvinnan samtidigt som hon benämns med sin sexuella status, dvs som Jungfru Maria, i sig kan sägas vara en del av eller orsak till hederskulturen.

Nå, det fick jag göra. Men jämförelsen med sharia var ändå rätt och riktig, menade pater Thomas. ”Sharia däremot bygger på den motsatta föreställningen. Ta t ex bara mannens möjligheter att tvinga på kvinnan en viss klädsel” skriver han.

Det är här jag gärna hade velat få ytterligare svar. Jag skrev:

Varför bär nunnor i många katolska ordnar något som är fullt likställt med muslimskors heltäckande klädsel, inkl slöja och där bara ansiktet syns? Varför bär många kvinnor någon form av huvudbonad fortfarande vid kyrkobesök i sydligare länder? Varför gifter sig svenska kvinnor i slöja och vit klänning som symboliserar hennes ”oskuld”? Har ”männen påtvingat” dessa kvinnor detta?

Om det sistnämnda är sant bör man väl först och främst göra upp med dessa förtryckande seder inom sin egen kultur och tro? Eller så anser man att det inte alls är så, utan att nunnor klär sig som de gör för att behaga Gud, att man gifter sig i vitt och slöja för att det är en del av ens kultur… osv. Dvs detsamma som väldigt många muslimskor skulle säga om de tillfrågas om varför de bär slöja. Det är inte mannen som tvingar dem, utan handlar om deras egen gudsrelation, och/eller är det ett uttryck för kulturell identitet.

Med detta sagt så finns det väldigt mycket förtryck av kvinnor i muslimska kulturer, ofta med religionen som ursäkt, och även s k moralpoliser är tydligen ett problem i svenska förorter. Men är det islams fel med tanke på att kvinnor i kristna kulturer mött samma motstånd när de förr i världen klippte håret, gick barhuvade, förkortade sina kjolar eller vågade sig på att bära byxor? Det är svårt att se de flagranta skillnader du talar om i synnerhet med tanke på Paulus ord om att kvinnan måste täcka sitt huvud när hon ber eftersom hon inte är en avglans av Gud medan mannen är det.

Högintressanta frågor tycker jag, men inte pater Thomas.* Därför måste jag konstatera att Katolska Kyrkan har missat att vinna ännu en själ! (Vilket den i och för sig säkert inte beklagar, som pater Joseph ofta brukar understryka: ”Vi behöver inte fler dåliga katoliker.”)

Jag förblir kattolik, men blir inte katolik. Mjau!

P.S Dock rörs jag fortfarande till tårar av tacksamhet när jag minns den för mig okände förbedjande skotske munk som varit i kontakt med min Fb-vän/släkting och som bad för Lotta när hon höll på att dö, för min bror, och för mig!

*Jag tar tillbaka detta då jag fått ett vänligt och utförligt svar av Idergard på annat sätt.

 

Om att förlora kampen mot cancern

Nästan alltid används ordet ”förlora kampen” när någon dött av cancer. Det gör det även nu när det i dag skrivs att en känd skådespelare dött i just denna sjukdom.  Man kanske iofs kan förstå varför uttrycket används så ofta – cancern kan ha pågått länge, tumörer kommit och behandlats bort.  Det har varit en kamp att genomlida cellgifts- och strålbehandlingar. Man har haft ett hopp om att cancern helt ska försvinna.

Men egentligen – varför inte ”kampen mot hjärtsjukdom/kärlkramp/hjärtsvikt/diabetes/alzheimers”? Är det för att dessa tillstånd aldrig friskförklaras helt vilket är fallet med många cancrar? Eller menar man att ”ödet” spelar en roll här men att överlevnaden i cancer handlar om någons vilja att ”kämpa mot den”? Det som stödjer det sista påståendet är att jag ofta läser uttryck som ”jag bestämde mig för att cancern inte skulle få vinna”. Men aldrig att diabetesen inte ska få vinna. Tyvärr tror jag att många som ”bestämt sig för att cancern inte ska få vinna” och som kunde ha levt nu är döda i dag. För vi människor kan nog oftast inte bestämma sådant.

Jag uppfattade det aldrig som att Lotta ”kämpade mot cancern” trots att hon levde med diagnosen i många år. Hon ville däremot leva, vilket framgick väldigt tydligt. Och hon lyckades i perioder hålla en ketogen diet (eftersom vissa cancrar sägs vara beroende av socker) men avstod aldrig helt från rökningen på balkongen efter att hon kommit hem från sitt arbete som (älskad!) mellanstadielärare. Hon rökte alltså sparsamt, efter jobbet, men varken ville eller försökte avstå från de cigaretter hon ändå rökte. Hon njöt av dem, liksom hon njöt av fjällvandringarna tillsammans med min bror.

Hon levde, helt enkelt. In i det allra sista. Och lika lite som hon förnekade sin sjukdom så var hon inte sin sjukdom. Hon hade cancer. Och där håller jag med de som kritiserar att man talar om att någon är bipolär, men har cancer. Bipolär sjukdom eller schizofreni – och antagligen också depression – är liksom cancer något man drabbas av, kanske på grund av ärftlighet. Även om andra mekanismer spelar in och kan leda till att sjukdomarna manifesterar sig.

Om – när, eftersom min ärftlighet är tung när det gäller just cancer, i min släkt på båda sidor har det varit detta och inte hjärt-kärlsjukdom vi dör av – jag får cancer tänker jag göra precis som Lotta och inte ”kämpa mot” den. Utan bara försöka leva så gott jag kan, ta emot alla behandlingar som finns och sedan överlåta åt Gud när och om den så att säga ska ”vinna”.

IMG_7478Lotta när vi, dvs jag och bror och Lotta åkte på badutflykt till ö utanför Göteborg för ett par år sedan.

Uppdatering den 6 januari: Underligt sammanträffande. Cirka tre timmar efter att jag publicerat detta inlägg fick jag veta att min pappa fått cancer…

Det här är en blogg för alla!

Tänkte att några hard core-grabbar kunde ta illa vid sig av inlägg med gulliga katter och sånt. Och så ska det ju inte vara! Min blogg är till för alla. Därför visar jag i dag bilder av lyftkranar och ofullfärdiga byggen vid Bommaplan. Alla sanna killar borde bli  exalterade när de får se mina bilder! Annars är de nog inte sanna killar.

IMG_1563

IMG_1564

Min mamma sa skit-Luther!

Jag pratade med den ena av mina kära mostrar i går och fick fram chockerande uppgifter om min mamma, som dog för två och ett halvt år sedan. En gång i sin ungdom sa hon skit-Luther! Och var det inte också i närvaro av ”far” som var kyrkoherde hon sagt det? (Måste ta reda på det.)

Däremot är det tydligen så att Luther inte alls är skyldig till allt han beskylls för i Sverige. I min egen ungdom läste jag en artikel i någon av morgontidningarna, skriven av den katolske prästen och författaren Anders Piltz. Jag minns tydligt exemplet med A-lagaren som vrålade ”Jävla Luther!” utanför Systembolaget när han upptäcker att det är stängt på midsommarafton och att Piltz framhävde det orättvisa i beskyllningen då Luther själv tydligen förordade vin, samvaro med kvinnor och sång som bot mot depressioner. Men för övrigt var väldigt levnadsglad. Sedan dess har det tydligen utkommit ett antal böcker om Luthers för oss okända sidor. (Till en av dem som vi inte hört så mycket om hör en utpräglad fientlighet mot judar som kanske var tidstypisk men inte mer aptitlig för det.)

Men min mamma var inte den som svor.  Som mest och allra värst kunde hon vid enstaka tillfällen när jag och min bror bråkade utbrista ”Fan!”. Men då förstod man att då var det allvar. Det var skrämmande att höra mamma uttala sådana ord. Jag var aldrig rädd för henne men som sagt för allvaret i situationen.

Och då var hon som sagt vuxen. Att då få höra att hon redan i unga år faktiskt hade sagt ”skit-Luther!” gör mig stolt över hennes mod och revolutionära sinnelag. You go, gir..mamma!

Karmelitnejlikan

img_91631

Bilden visar en bukett nejlikor bakom gallerlocket till min blomvas som min bror tillverkat, så att katterna inte fullständigt ska kunna demolera mina blombuketter. Den påminner mig om filmen ”Nunnan”, dokumentären om den mycket unga och vackra tjejen Marta som blev nunna i den strängaste av ordnar, Karmelitorden. (Den finns på Youtube.)

Hennes val fascinerade mig oerhört liksom de flesta som såg filmen skulle jag tro. Vad är det som hon har som inte jag har? Uthärdar hon ledan eller känner hon inte leda? Jag tror också på Gud och har nött en del kyrkbänkar med min rumpa i mitt liv, men bara ”O Guds lamm” tycker jag är enormt tradig att ta mig igenom… När jag var vaktis och det var dop efter högmässan var mitt blodsocker lågt och jag började få ont i huvudet och tyckte att de skulle snabba på…

Nej, ingen nunna av mig alltså. Klostren som finns är nog tacksamma för det. Men jag skulle ändå vilja hitta något av lugnet och fördragsamheten med tillvaron som Marta verkade ha. Och så är jag lite nyfiken på ytliga, handfasta saker som inte framgick i filmen. Kan man som karmelitnunna till exempel gå upp vid midnatt och ta sig en nattmacka om man har svårt att sova eller räknas det som excesser? Och om man gör det i stort sett varje natt som jag gör? Kan man klaga på bordsgrannens bordskick om hon sörplar ljudligt? Och går det att koncentrera sig på Gud och inte på sörplandet i såna situationer? Och vad betyder att ”inte äga” som de lovar i sina klosterlöften? Var går gränsen? Tandborste och tvål måste de ju definitivt få äga… Men en fotfil?

Hårdraget om småländska mammor och präster

En viss ö(lands)-känd präst som egentligen är smålänning fick mig just att dra mig till minnes en barndomshändelse. Jag lekte med grannflickan Ann-Sofi ibland när vi båda var i förskoleåldern. Det gjorde jag trots att hon hade för vana att dra mig i håret, ganska hårt som jag minns det. Jag fann mig konstigt nog i detta men en dag tänkte jag: Nu ska jag dra tillbaka! Och det gjorde jag. Då sprang hon till sin mamma som snart kom och förmanade mig på sin utpräglade småländska: ”Du får inte dra de andra barnen i håret, Anna!” Jag klarade naturligtvis inte av att säga att Ann-Sofi dragit mig i håret en massa gånger förut.

Det satte sina spår, som ni förstår! Den ökände småländske bloggande prästen talar också småländska men drar inte folk i håret vad jag vet, men jag kan inte vara säker. (Han är motståndare till kvinnliga präster och kanske drar han dem litet grand i håret om han kommer åt?). Däremot uppvisar han en dubbelmoral som jag har svårt att tro om en vuxen. Jag skriver inte ”som dessutom är präst och sitter i kyrkomötet”. Fast det är och gör han.

Det är en välbesökt blogg där bloggägaren för det mesta kritiserar sina namngivna prästkollegor, på ett mer eller mindre humoristiskt sätt men oftast illvilligt. Därefter följer en svans av kommentarer som alla tycker det är så klokt skrivet och att det känns väldigt fint att se vissa människor klämmas åt och förlöjligas. Vi är två, tre stycken som har gått i opposition mot det skrivna och får då alltid ta emot ytterligt hånfulla, anonyma kommentarer från prästens fans, som ofta helt enkelt handlar om att trakassera. (Hur många gånger jag blivit kallad idiot eller liknande av prästen själv i fråga har jag tappat räkningen på, men det stör mig inte.)

Men ibland sätter prästen ner foten! Som i Dag. Det var inte min kommentar han satte ner foten mot, utan en annans, visserligen inte helt snäll kommentar. Nu tyckte prästen plötsligt inte om ”mobbning” och ”föraktade en sådan hållning”.

Jag tappade hakan så att den fortfarande befinner sig nere i bottenvåningen av hyreshuset jag bor i.  Det är en sådan fullkomlig, fascinerande dubbelmoral att man inte bör glömma bort den. Och den har som sagt visat sig förut. Den motsvarar ungefär en mamma som låtit sitt barn dra ur håret med hårrötterna på ett annat barn tills det är flintis och sen läxar upp den som rör ett hårstrå på hennes eget.

Jag själv är väldigt korthårig. Det är inte riktigt självvalt, men har fördelen att dumma småländska mammor med döttrar och präster inte kan dra mig i det.

Helig vrede – eller i alla fall prästerlig

Nu är BloggarDag så himla arg på mig igen. Men det är nog för att han tycker om mig, eftersom en kvinnlig medarbetare hade förstått att det var så när han som hennes överordnade skällde på henne.

Jag tycker det är väldigt intressant, fast synd. En oändlig mängd blogginlägg på denna prästblogg ägnas åt att fullkomligt nedmontera andra prästers utsagor,  och som ni vet anses Svenska kyrkan vara alldeles för tillåtande när det gäller ”alternativa tros-sätt” dvs man läser inte bokstaven utan tolkar den till något mer kärleksfullt som till exempel när det gäller homosexualitet. Det ses inte med blida ögon av alla.

Men jag har lagt märke till att få kristna, även om de anser sig stå för ”den klassiska tron” anser att skapelseberättelserna är historiska fakta och de tror inte heller att Eva skapades av Adams revben. De ”gör om lite” och omtolkar. Men f-n ta den som gör samma sak med de få bibelställen som nämner homosexualitet ! (Jesus gjorde det aldrig.) Eller jungfrufödseln!

Men jag vill få veta om de högkyrkliga verkligen är så inkonsekventa som det framstår för mig och då blev bloggägaren väldigt arg på mig. Det har han blivit förut. Då skriver han arga blogginlägg om att jag är ointelligent, vilket det kan ligga något i.

För övrigt diggar jag den nye Påven. Han försöker vända bort det eviga tjatet om homosexuella relationer och aborter till annat som är viktigt i samhället och han är inkluderande mot såväl homosexuella och frånskilda och är till och med engagerad i kvinnors löner!