Karmelitnejlikan

img_91631

Bilden visar en bukett nejlikor bakom gallerlocket till min blomvas som min bror tillverkat, så att katterna inte fullständigt ska kunna demolera mina blombuketter. Den påminner mig om filmen ”Nunnan”, dokumentären om den mycket unga och vackra tjejen Marta som blev nunna i den strängaste av ordnar, Karmelitorden. (Den finns på Youtube.)

Hennes val fascinerade mig oerhört liksom de flesta som såg filmen skulle jag tro. Vad är det som hon har som inte jag har? Uthärdar hon ledan eller känner hon inte leda? Jag tror också på Gud och har nött en del kyrkbänkar med min rumpa i mitt liv, men bara ”O Guds lamm” tycker jag är enormt tradig att ta mig igenom… När jag var vaktis och det var dop efter högmässan var mitt blodsocker lågt och jag började få ont i huvudet och tyckte att de skulle snabba på…

Nej, ingen nunna av mig alltså. Klostren som finns är nog tacksamma för det. Men jag skulle ändå vilja hitta något av lugnet och fördragsamheten med tillvaron som Marta verkade ha. Och så är jag lite nyfiken på ytliga, handfasta saker som inte framgick i filmen. Kan man som karmelitnunna till exempel gå upp vid midnatt och ta sig en nattmacka om man har svårt att sova eller räknas det som excesser? Och om man gör det i stort sett varje natt som jag gör? Kan man klaga på bordsgrannens bordskick om hon sörplar ljudligt? Och går det att koncentrera sig på Gud och inte på sörplandet i såna situationer? Och vad betyder att ”inte äga” som de lovar i sina klosterlöften? Var går gränsen? Tandborste och tvål måste de ju definitivt få äga… Men en fotfil?

Hårdraget om småländska mammor och präster

En viss ö(lands)-känd präst som egentligen är smålänning fick mig just att dra mig till minnes en barndomshändelse. Jag lekte med grannflickan Ann-Sofi ibland när vi båda var i förskoleåldern. Det gjorde jag trots att hon hade för vana att dra mig i håret, ganska hårt som jag minns det. Jag fann mig konstigt nog i detta men en dag tänkte jag: Nu ska jag dra tillbaka! Och det gjorde jag. Då sprang hon till sin mamma som snart kom och förmanade mig på sin utpräglade småländska: ”Du får inte dra de andra barnen i håret, Anna!” Jag klarade naturligtvis inte av att säga att Ann-Sofi dragit mig i håret en massa gånger förut.

Det satte sina spår, som ni förstår! Den ökände småländske bloggande prästen talar också småländska men drar inte folk i håret vad jag vet, men jag kan inte vara säker. (Han är motståndare till kvinnliga präster och kanske drar han dem litet grand i håret om han kommer åt?). Däremot uppvisar han en dubbelmoral som jag har svårt att tro om en vuxen. Jag skriver inte ”som dessutom är präst och sitter i kyrkomötet”. Fast det är och gör han.

Det är en välbesökt blogg där bloggägaren för det mesta kritiserar sina namngivna prästkollegor, på ett mer eller mindre humoristiskt sätt men oftast illvilligt. Därefter följer en svans av kommentarer som alla tycker det är så klokt skrivet och att det känns väldigt fint att se vissa människor klämmas åt och förlöjligas. Vi är två, tre stycken som har gått i opposition mot det skrivna och får då alltid ta emot ytterligt hånfulla, anonyma kommentarer från prästens fans, som ofta helt enkelt handlar om att trakassera. (Hur många gånger jag blivit kallad idiot eller liknande av prästen själv i fråga har jag tappat räkningen på, men det stör mig inte.)

Men ibland sätter prästen ner foten! Som i Dag. Det var inte min kommentar han satte ner foten mot, utan en annans, visserligen inte helt snäll kommentar. Nu tyckte prästen plötsligt inte om ”mobbning” och ”föraktade en sådan hållning”.

Jag tappade hakan så att den fortfarande befinner sig nere i bottenvåningen av hyreshuset jag bor i.  Det är en sådan fullkomlig, fascinerande dubbelmoral att man inte bör glömma bort den. Och den har som sagt visat sig förut. Den motsvarar ungefär en mamma som låtit sitt barn dra ur håret med hårrötterna på ett annat barn tills det är flintis och sen läxar upp den som rör ett hårstrå på hennes eget.

Jag själv är väldigt korthårig. Det är inte riktigt självvalt, men har fördelen att dumma småländska mammor med döttrar och präster inte kan dra mig i det.

Helig vrede – eller i alla fall prästerlig

Nu är BloggarDag så himla arg på mig igen. Men det är nog för att han tycker om mig, eftersom en kvinnlig medarbetare borde ha förstått att det var så när han som hennes överordnade skällde på henne.

Jag tycker det är väldigt intressant, fast synd. En oändlig mängd blogginlägg på denna prästblogg ägnas åt att fullkomligt nedmontera andra prästers utsagor,  och som ni vet anses Svenska kyrkan vara alldeles för tillåtande när det gäller ”alternativa tros-sätt” dvs man läser inte bokstaven utan tolkar den till något mer kärleksfullt som till exempel när det gäller homosexualitet. Det ses inte med blida ögon av alla.

Men jag har lagt märke till att få kristna, även om de anser sig stå för ”den klassiska tron” anser att skapelseberättelserna är historiska fakta och de tror inte heller att Eva skapades av Adams revben. De ”gör om lite” och omtolkar. Men f-n ta den som gör samma sak med de få bibelställen som nämner homosexualitet ! (Jesus gjorde det aldrig.) Eller jungfrufödseln!

Men jag vill få veta om de högkyrkliga verkligen är så inkonsekventa som det framstår för mig och då blev bloggägaren väldigt arg på mig. Det har han blivit förut. Då skriver han arga blogginlägg om att jag är ointelligent, vilket det kan ligga något i.

För övrigt diggar jag den nye Påven. Han försöker vända bort det eviga tjatet om homosexuella relationer och aborter till annat som är viktigt i samhället och han är inkluderande mot såväl homosexuella och frånskilda och är till och med engagerad i kvinnors löner!

Unik silverfisk delas ut vid dop!

Såsom boende i Bromma församling och dessutom medlem i Svenska kyrkan hamnade församlingens höstprogram på hallmattan. Här fanns mycket intressant att ta del av! Till exempel finns det både ”killgrupper” och ”tjejgrupper” som båda enligt beskrivningen ägnar sig åt att prata och laga mat. Tror jag ska gå med i båda! Verkar ju jättetrevligt. Det stod inget om åldersgräns, båda grupperna stod bara under rubriken ”Ung i kyrkan”. För det ska man veta, att jämfört med de flesta av dem som frekventerade kyrkan när jag var verksam där, är jag (fortfarande) ganska ung!

Särskilt intressant tyckte jag det var att få läsa att ”en unik silverfisk delas ut som dopgåva av församlingen” om man döper sitt barn där och ”vill vara med i församlingens barn- och familjeverksamhet”. Ett nytt och ovanligt grepp att dela ut ohyra som doppresent måste jag säga! Men förvisso är även silverfisken bakom toaletten en del i Guds skapelse, och givetvis är alla skadedjur ”unika” liksom vi människor är det.

Bra tänkt där, Bromma församling! (Men jag hoppas att skötselinstruktioner följer med vid överlämnandet av silverfisken.)

Många blir beroende av att ta sig en liten klämtare

Som ni kanske har läst klämtas det i kyrkklockorna som aldrig förr nu. Inte bara vid gudstjänster utan det räcker med att Jimmie Åkesson går ut och hämtar tidningen så klämtas det i kyrkklockorna!

Nej, det sista var lite överdrivet, det är när nazistiska Svenskarnas parti har möte som det klämtas och då är tanken i och för sig god, för nazism är alltid per definition ond. Men det verkar som många kyrkoherdar har fastnat i dåliga vanor och tar sig en klämtare lite för ofta nu för tiden! Och då kommer det ofelbart att leda till att att man förlöjligar själva grejen precis som jag gjorde ovan. Samtidigt som det får Sverigedemokraterna att framstå som alltmer rumsrena då det ju är SvP som det klämtas över och inte SD (även om någon nyligen gjorde inbrott i en kyrka och och klämtade även under SD:s tal.) Och vad har vi egentligen vunnit då?

Okej, jag kan gå med på att den första politiska klockringningen hade ett värde då kyrkan med ett ovanligt grepp visade att den inte stod passiv när det gäller rasism och nazism och då vi påmindes om allvaret i rasistiska ideologier. Jag kan också förstå klockringningen i Almedalen, även om jag nog var emot den.

Men nu – det har blivit ett missbruk! Vid varenda torgmöte av den extremt lilla grupp idioter som är aktiva i Svenskarnas parti ska det klämtas! Kyrkoherdarna och kyrkoråden är ohjälpligt fast i ett eskalerande missbruk och vaktmästarna i församlingarna rapporteras ha fått motsvarande ”musarm” av att tvingas trycka på knappen som sätter i gång klockringningen hela tiden.

Så kan det gå när man inte har varningstexter på kyrkklockorna! Jag tror att den enda vägen att komma ur detta är att FULLSTÄNDIGT avstå från all slags klockringningar eller aktiviteter som kan påminna om sådan, under minst ett år.

The way out

IMG_5961-ed 1

…hoppas jag att så få som möjligt och helst ingen tycker att detta är, även om vi alla kommer att gå ut den vägen till slut i alla fall. Då blir det nog bra men vi kan väl i alla fall försöka att inte gå ut innan mässan är slut…

Bilden är tagen i vapenhuset till ”the Hólar cathedral” på norra Island,  som var en av alla dessa små kyrkor vi såg i ett landskap utan hus och människor och med islandshästar som mest troliga besökande. Men tydligen halshöggs den siste katolska biskopen här 1550, och även hans söner, då resten av kyrkan blivit protestantisk. Kanske något att påminnas om, för er som jag debatterat med på kristna bloggar den senaste tiden och som menar att det IS gör nu gör de för att de är ”muslimer” och inte kristna och att det är ”i enlighet med deras religion”.

Besinna mig, kvinna!

Jag försöker besinna mig. Jag skulle ju inte skriva mer om prästbloggen där man skriver sig varm för att präster inte ska kunna vigas till kvinnor (eh, blev lite bakvänt där men ni förstår kanske vad jag menar).

Men det är så otroligt frestande att bemöta argumenten, och på prästbloggen i fråga publiceras ju inte mina kommentarer längre så vad ska jag göra av min frustration om inte skriva av mig här på min egen blogg?

Jag vill särskilt bemöta följande stycken, där numreringen inte är min då hela det kursiva avsnittet är kopierat från Dag Sandahls blogginlägg:

4. De högkyrkliga är anständigt folk. De frågade bara tyst, mycket tyst, om hela kvinnoprästfrågan också var ett lesbiskt projekt. Det var här, och bara här, som Lydia Wahlströms sexualitet kom i fokus. 2% är homosexuella, sägs det. Det verkade som om prästämbetet var attraktivt för lesbiska. hade de rätt? Jag vet inte. Jag har inte brytt mig. Men frågan är nog intressant också för heterosexuella kvinnor i prästämbetet, kunde man tänka. Om man nu finge tänka fritt. Men det får man nog inte.

7. Och så tog de högkyrkliga tag i det ekumeniska argumentet. ”Svenska kyrkan med drygt sex miljoner tillhöriga gör en riktig tolkning, medan katolska kyrkan, som har 1,2 miljarder gör en felaktig bibeltolkning.”

Vi ser under punkt nummer sju ett typiskt Sandahlskt trick för att bättra på sanningen lite. Svenska kyrkans drygt sex miljoner medlemmar jämförs med hela den världsvida katolska kyrkan. Sanningen är att en rad protestantiska (inkl anglikanska) kyrkor viger kvinnor till präster, bland annat de i hela Norden, Storbritannien, Kanada och USA. Som ni förstår själva hamnar vi på en mycket annorlunda siffra än 6 miljoner sett ur det perspektivet.

Så siffran på svenska sex miljoner jämfört med världsvida katolska kyrkan kanske inte var riktigt rättvisande här va, Sandahl? Sant är dock att den katolska kyrkan i hela världen är mycket större än den protestantiska och att den inte prästviger kvinnor. Frågan är om det finns någon mening med att vi är protestanter, om vi i allt ska göra som katolikerna. (Nej förlåt, vi ska inte i allt göra som katolikerna, för då måste ju de protestantiska kvinnoprästmotståndande högkyrkliga prästerna avstå från att gifta sig tre gånger och det vill de ju knappast?)

Men det riktigt intressanta kommer till om ”kvinnoprästfrågan är ett lesbiskt projekt” som Sandahl funderat eller snarare påstår sig inte funderat över. (Och refererar till en siffra på 2 % när det gäller homosexualitet, vilket jag inte tror stämmer, fler än så är homosexuella väl?). För då kan JAG inte låta bli att jämföra med katolska kyrkan. Den senaste påven Franciskus säger att han räknar med att 2 % av katolska kyrkans präster är pedofiler. Är den katolska prästvigningen därmed ”ett pedofilt projekt”, Dag Sandahl? Jag anser inte det, men det borde det väl i din konsekvens namn då kallas? Och varför ska vi i så fall eftersträva detta? Jag kan garantera dig att ett barn hellre möter en lesbisk präst än en pedofil präst!

Vad tror du själv om den saken, Dag Sandahl?

Kan man få fresta med ett litet kyrkfönster?

Det har blivit mycket debatterande på kyrkliga bloggar för min del den sista tiden, och jag misstänker att en del meddebattörer letar sig hit. Därför vill jag erbjuda dessa ett kyrkfönster och inte bara katter. Det här fönstret finns i tornet till Hallgrímskirkja i Reykjavik:

IMG_5724

Tyvärr är jag så himla korkad att jag inte förstår symboliken i bilden, dvs varför håller handen en nyckelring? Kan någon förklara?

Så här ser kyrkan ut vid dess ingång på framsidan. Jag fick inte någon bra bild på hela det spektakulära tornet.

IMG_5701

Dagens Dag Sandahl

På prästen Dag Sandahls blogg blev man arg och ledsen (i synnerhet bloggägaren verkade bli det) när jag liknade kommentarsfältet vid en såpopera. Men inte bara kommentarsfältet utan bloggen som helhet kan liknas vid det, och jag vill helst inte missa ett avsnitt av alla intriger och det fulspel som försiggår där. Fast jag tror ändå att det vore bra för mig, på samma sätt som ett tvångsmässigt tittande på Rederiet, Falcon Crest och Dallas aldrig lett till långvarig lycka, efter vad jag har hört.

Den nya kvinnliga ärkebiskopen ska fällas till varje pris, förstår man snabbbt att huvudintrigen handlar om. Säkert gott och väl 50 inlägg har ägnats åt att försöka misskreditera henne på Sandahls blogg – såsom alltid ska göras när en kvinna tillträder en position som kvinnor förut inte haft, enligt historiens lagar och oavsett om det är i kyrkan eller någon annanstans – från evighet till evighet, amen – och denna gång har det gett eko både till debattsidor i Svenska Dagbladet och i Dagens media. Det kanske därför är bekant för alla nu att ärkebiskopen Antje Jackelén inte alls borde ha fått något pris som ”Hetast i Almedalen” för det har hon myglat sig till genom att göda PR-byrån som ansvarar för priset, som ju är ett pris av enorm dignitet och därför väldigt värt att bråka om – vad är Nobelpriset i jämförelse liksom? Själv misstänker jag att den italienska maffian också varit inblandad. Det har dessutom framkommit chockerande uppgifter om att denna PR-byrå sysslar med marknadsföring och vill tjäna pengar!

Nå, det är inte det enda. Antje Jackelén har blivit fotograferad iförd solglasögon och då förstår vi alla vad det är fråga om! Dag Sandahl har läst att det dricks rosévin i Almedalen och ja, nog bör vi fundera över om det inte ganska troligt handlar om bakfylla när en kvinnlig ärkebiskop bär solglasögon en solig sommardag?

Vilken liten rackare till att få till det, den där Sandahl! Förutom att analysen är lika snillrik som klockren förstås. Som alltid. Och godhjärtad. För i den här såpoperan är det prästen Sandahl som står för det som är gott och rättskaffens, typ Bobby i Dallas, det är det väl ingen som tvivlar på?

I inlägget i fråga kan vi också förvånande nog läsa att vi nu plötsligt inte alls kan veta vad Sandahl tycker om homosexualitet. Där vill jag dock bestämt hävda:

Jodå, det kan vi.

Tro, snopp och kärlek!

(Helsickes, nu skrev jag s-ordet igen! Ni som hängt med sen förut vet vad jag menar…)

Som ni vet fick Sverige och Svenska kyrkan sin första ärkebiskop som är helt i avsaknad av ärkesnopp nu i helgen, då Antje Jackelén tillträdde som Svenska kyrkans högsta andliga ledare. Och på prästbloggen där jag, med min kyrkliga bakgrund brukar läsa, huvudsakligen för att kunna bli hälsosamt uppretad, den där företrädesvis pensionerade manliga kvinnoprästmotståndare håller till men inte bara, är man fortfarande snopp tunnor rasande över detta faktum att Sverige nu fått en ärkebiskop som är kvinna. Det finns inget fel som är för litet för att inte nämnas när det gäller denna kvinna. Eller jo, ett fel får man inte nämna så där rakt på sak, utan att verka oanständig, men det är ändå helt uppenbart att det är detta fel som det hela handlar om. Alltså fel i deras ögon. Det felet är troligen normalstort, föreställer jag mig utan att veta närmre, men för dem är det, eller den snarare, så gigantisk att den överskuggar allt annat.

Jag kom i samband med detta att tänka på det i mitt tycke synnerligen fåniga tilltaget av domkyrkoförsamlingen i Luleå,  i samband med att staden hade Prideparad nyligen, att dela ut kondomer med budskapet från Nya Testamentet, Första korinthierbrevet, där Paulus skriver: Störst av allt är kärleken. I sin helhet lyder meningen: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Hur begåvad måste man vara för att förstå att INGEN, vågar jag påstå, vill tänka på Svenska kyrkan och Luleå (kon)domkyrkoförsamling när man ”ska till”? Vill de att alla män ska bli impotenta eller vad är det fråga om? Dessutom har kyrkan överskridit gränsen för vad den ska syssla med i detta fall, anser jag. Det räcker så bra med att viga homosexuella par, det är jag för, men där tar kyrkans uppgift slut.

I vilket fall fick jag vetskap om kondomutdelandet på prästbloggen, och det satte mina tankar i rörelse. Även jag reagerar mot att man skriver ”Störst av allt är kärleken” på en kondomförpackning från Svenska kyrkan, förutom att jag reagerar mot kondomutdelandet i sig. Men kvinnoprästmotståndarnas problem är nog ändå inte helt detsamma som mitt. Jag tänker mig att de gärna vill omredigera Nya testamentets ord så att där står: Men nu består tro, snopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är snoppen.”

Det är i alla fall så jag uppfattar deras tro då de fäster sådan uppmärksamhet vid prästens kön. Men som jag skrev i en kommentar på bloggen ifråga, jag kan ha missuppfittat.