Kattolik men inte katolik

Att jag sedan jag fick Turbo, Kasper och Vera är katt-olik visste ni redan, men kanske visste ni inte om att (även) jag stundtals drabbas av dragning till katolicismen? ”Även” skriver jag därför att detta inom den svenskkyrkliga sfär som jag är uppväxt i inte var något ovanligt. Mina kyrkomusiker till yrket-föräldrar besökte företrädesvis en katolsk högmässa de söndagar de inte tjänstgjorde själva – dock utan att ta emot nattvarden/kommunionen förstås, eftersom detta inte är tillåtet för svenskkyrkliga. (Däremot är katoliker välkomna att fira nattvard i de svenskkyrkliga mässorna.)

Med ömsom välbehag, ömsom rysningar, lyssnar jag ofta på pater Joseph Maria Nilsson när han predikar, undervisar och domderar på youtube-kanalen Katolsk horisont.

Här är det ord och inga visor om hur man ska leva, minsann! Vilket FAKTISKT kan vara behövligt ibland, åtminstone när det gäller mig själv. Ibland blir det för smetigt och deppigt med all förståelse och alla ursäkter vi har för att fortsätta med det som i kristet religiösa termer heter att ”synda” (dvs bete oss jävligt mot andra och mot oss själva och då i förlängningen mot Gud) och som ges av diverse mer eller mindre religiöst motiverade själavårdare. (Lika ofta är en sådan förståelse dock livsviktig för att man ska hitta styrkan att bättra sig.)

Åtminstone känner jag mig ofta styrkt av ”pater Joseph Maria”, denna buddha-liknande och till synes glada men ack så stränga franciskanbroder/gråbroder.

Men nog är de trots detta, eller dessutom, väldigt knepiga, katolikerna? De skickar runt ”relikskrin” till olika katolska församlingar i Europa med benbitar av personer de utnämnt till helgon till exempel, som sedan troende katoliker kan komma till kyrkan och vörda. Förra året gällde detta det inom katolicismen populära helgon som de kallar ”Lilla Thérèse” eller ”Thérèse av Lisieux”, en nunna som dog mycket ung i tuberkolos 1897. Hennes kvarlevor får ingen vila i graven utan turnerar runt i världen (ingen flygskam där inte) och så även hennes föräldrar i egenskap av att vara just hennes föräldrar! (Eller åker lilla Thérèse och hennes föräldrar tåg?)

Knepigt, som sagt, tycker jag. Eller åtminstone inte så lite flummigt. Med detta sagt så är det ju dock det sinnliga som också drar till katolicismen men här blir det bara tokigt för mig. Diverse olika pedofilskandaler lägger jag däremot inte katolicismen till last här, eftersom detta inte har med den katolska läran att göra och sådant beteende frodas såväl i friidrottsmiljö som i kyrkomiljö, om man tillåter det eller är mån om att tysta ner.

Minns ni för övrigt morgonsoffe-debattören Thomas Idergard från TV, tidigare ledare för ungdomsförbundet MUF och sedermera just högerdebattör? Det sistnämnda är han fortfarande, med skillnaden att han nu är jesuitbroder, präst och således kallas ”pater”.

Jag reagerade över hans sist publicerade predikan där han i mitt tycke lite slafsigt gav en känga åt islam, såsom företrädare för olika religioner gärna ger kängor åt varandra, oavsett religion. Nu är jag inte per definition emot att ge kängor åt islam, men man måste vara väldigt korrekt, annars bidrar man till ökad spänning mellan religionerna, till skada för alla.

Min ifrågasättande kommentar publicerades faktiskt samt fick jag svar av Idergard. Men det var inte så tillfredsställande, ansåg jag. Jag hade ifrågasatt hans påstående att den ”kristna familjens ordning” står i kontrast till ”sharia- och hederskulturer” då jag inte riktigt förstod vad sharia hade med saken att göra, samt påpekade jag att ideligen upphöja Jesus mamma som den mest fullkomliga kvinnan samtidigt som hon benämns med sin sexuella status, dvs som Jungfru Maria, i sig kan sägas vara en del av eller orsak till hederskulturen.

Nå, det fick jag göra. Men jämförelsen med sharia var ändå rätt och riktig, menade pater Thomas. ”Sharia däremot bygger på den motsatta föreställningen. Ta t ex bara mannens möjligheter att tvinga på kvinnan en viss klädsel” skriver han.

Det är här jag gärna hade velat få ytterligare svar. Jag skrev:

Varför bär nunnor i många katolska ordnar något som är fullt likställt med muslimskors heltäckande klädsel, inkl slöja och där bara ansiktet syns? Varför bär många kvinnor någon form av huvudbonad fortfarande vid kyrkobesök i sydligare länder? Varför gifter sig svenska kvinnor i slöja och vit klänning som symboliserar hennes ”oskuld”? Har ”männen påtvingat” dessa kvinnor detta?

Om det sistnämnda är sant bör man väl först och främst göra upp med dessa förtryckande seder inom sin egen kultur och tro? Eller så anser man att det inte alls är så, utan att nunnor klär sig som de gör för att behaga Gud, att man gifter sig i vitt och slöja för att det är en del av ens kultur… osv. Dvs detsamma som väldigt många muslimskor skulle säga om de tillfrågas om varför de bär slöja. Det är inte mannen som tvingar dem, utan handlar om deras egen gudsrelation, och/eller är det ett uttryck för kulturell identitet.

Med detta sagt så finns det väldigt mycket förtryck av kvinnor i muslimska kulturer, ofta med religionen som ursäkt, och även s k moralpoliser är tydligen ett problem i svenska förorter. Men är det islams fel med tanke på att kvinnor i kristna kulturer mött samma motstånd när de förr i världen klippte håret, gick barhuvade, förkortade sina kjolar eller vågade sig på att bära byxor? Det är svårt att se de flagranta skillnader du talar om i synnerhet med tanke på Paulus ord om att kvinnan måste täcka sitt huvud när hon ber eftersom hon inte är en avglans av Gud medan mannen är det.

Högintressanta frågor tycker jag, men inte pater Thomas.* Därför måste jag konstatera att Katolska Kyrkan har missat att vinna ännu en själ! (Vilket den i och för sig säkert inte beklagar, som pater Joseph ofta brukar understryka: ”Vi behöver inte fler dåliga katoliker.”)

Jag förblir kattolik, men blir inte katolik. Mjau!

P.S Dock rörs jag fortfarande till tårar av tacksamhet när jag minns den för mig okände förbedjande skotske munk som varit i kontakt med min Fb-vän/släkting och som bad för Lotta när hon höll på att dö, för min bror, och för mig!

*Jag tar tillbaka detta då jag fått ett vänligt och utförligt svar av Idergard på annat sätt.

 

Två år

Lotta på toppen av Kebnekaise.

Redan två år nu sedan Lotta dog på dagens datum! Tiden går fort… även när man har tråkigt!

Resan med Lotta (min brors fru och min vän) från början av cancern fram till hennes död är en resa som gjort mig fruktansvärt ledsen och som samtidigt gjort mitt liv rikare. Den fick mig att känna maktlöshet inför lidandet och smärtan den sista tiden av hennes sjukdom, och enorm ledsnad för min brors skull, han som fanns vid hennes sida hela tiden när hon blev alltmer sjuk. Men mitt i maktlösheten fick jag känna att jag, som då för ett par år sedan var sjukskriven för ångest, hade ett värde och en funktion att fylla. Jag klarade av att finnas där i den mån jag kunde trots att vi bodde i olika städer, jag klarade av att hämta upp hennes pappa på tågstationen för att åka till Göteborg och det som skulle bli deras sista möte trots bävan inför hur jag skulle klara det.

Tack Lotta för att du fick mig att känna mig viktig och behövd!

Funderar över de sista veckorna och hur normalt det var trots att hon var så sjuk. (Fast sitt långa hår hade hon kvar, det tappade hon aldrig. Vi skojade någon gång om det när vi var ute på stan och sa att vi skulle låta folk gissa vem av oss som hade cancer.)

Så länge någon lever och är talför och äter och dricker kan man inte tänka att ”det här sista gången” även om man vet att personen som är döende är just döende. Det blir vansinnigt då. Man planerar ändå för lite, lite mera tid tillsammans. Lotta planerade för att jag skulle komma tillbaka till Göteborg inom kort, jag planerade också.

Vi hade samtalat om vardagliga relationsproblem där vi satt i det inglasade uterummet på hospicet och drack cider på kvällen innan jag for hem till Stockholm. Tidigare på dagen hade Lotta, min bror och jag promenerat (hon i rullstol) och beundrat havet av vitsippor och sedan suttit ner vid en uteplats utanför hospicet och diskuterat musik. Hur kan man dö bara tre dagar efter att man diskuterat om ”Tänd ett ljus” är en bra låt eller inte på en uteplats, och suttit och ”tjejsnackat” och druckit cider i ett uterum?

Så här vackert var det utanför hospicet tre dagar innan Lotta dog.

Ibland stolt skattebetalare

Jag skrev ett inlägg på Facebook i går om att jag saknar Lotta, som nu varit död i ett och ett halvt år. Och då kom jag på att jag varit inne och ”bråkat” på en väns Facebooksida (jo, jag gör det ibland, bråkar på mina vänners sidor), en utlandssvensk som skrev att han var stolt över att inte ha betalat skatt i Sverige på många år.

Jag kom då att tänka på vården som Lotta fick i livets slutskede och även min mammas sista tid, och tiden dessförinnan då hon fick utmärkt vård i hemmet av faktiskt enbart invandrade vårdare och hemtjänstpersonal. (Men jag undrar fortfarande om kommunen varit lika beredvillig när det gäller att bekosta matlådor om det varit min pappa som var sjuk och mamma som fullt frisk bodde tillsammans med honom, eller om hon då som kvinna hade förväntats laga hans mat. Ska också säga att min pappa verkligen ställde upp och vårdade min mamma på alla möjliga sätt, men matlagning har aldrig varit hans starka sida.)

När det gäller Lotta minns jag det fina och hemtrevliga hospicet hon vistades på sina sista veckor. Särskilt minns jag konjaksflaskan i vitrinskåpet i matrummet, en flaska som både patienterna och deras anhöriga fick ta av om någon av dem önskade sig en hutt efter maten! Nu tycker inte jag heller att svensk sjukvård i normala fall ska tillhandahålla alkohol till sina patienter, men om man ska dö vilken dag som helst så är man faktiskt förtjänt av en liten konjak till kaffet om man vill, och ens närmaste anhöriga också! På skattebetalarnas bekostnad.

Sedan är det en sak att det sannerligen finns exempel på där sjukvården inte alls levererar det skattebetalarna har rätt att kräva av den, tyvärr. Men när till exempel någon behöver akut kirurgi, ett nytt hjärta eller som i Lottas fall,  när en yngre person drabbats av en dödlig sjukdom – då kan Sverige! Och vid just dessa tillfällen är jag mycket stolt skattebetalare.

 

Om att förlora kampen mot cancern

Nästan alltid används ordet ”förlora kampen” när någon dött av cancer. Det gör det även nu när det i dag skrivs att en känd skådespelare dött i just denna sjukdom.  Man kanske iofs kan förstå varför uttrycket används så ofta – cancern kan ha pågått länge, tumörer kommit och behandlats bort.  Det har varit en kamp att genomlida cellgifts- och strålbehandlingar. Man har haft ett hopp om att cancern helt ska försvinna.

Men egentligen – varför inte ”kampen mot hjärtsjukdom/kärlkramp/hjärtsvikt/diabetes/alzheimers”? Är det för att dessa tillstånd aldrig friskförklaras helt vilket är fallet med många cancrar? Eller menar man att ”ödet” spelar en roll här men att överlevnaden i cancer handlar om någons vilja att ”kämpa mot den”? Det som stödjer det sista påståendet är att jag ofta läser uttryck som ”jag bestämde mig för att cancern inte skulle få vinna”. Men aldrig att diabetesen inte ska få vinna. Tyvärr tror jag att många som ”bestämt sig för att cancern inte ska få vinna” och som kunde ha levt nu är döda i dag. För vi människor kan nog oftast inte bestämma sådant.

Jag uppfattade det aldrig som att Lotta ”kämpade mot cancern” trots att hon levde med diagnosen i många år. Hon ville däremot leva, vilket framgick väldigt tydligt. Och hon lyckades i perioder hålla en ketogen diet (eftersom vissa cancrar sägs vara beroende av socker) men avstod aldrig helt från rökningen på balkongen efter att hon kommit hem från sitt arbete som (älskad!) mellanstadielärare. Hon rökte alltså sparsamt, efter jobbet, men varken ville eller försökte avstå från de cigaretter hon ändå rökte. Hon njöt av dem, liksom hon njöt av fjällvandringarna tillsammans med min bror.

Hon levde, helt enkelt. In i det allra sista. Och lika lite som hon förnekade sin sjukdom så var hon inte sin sjukdom. Hon hade cancer. Och där håller jag med de som kritiserar att man talar om att någon är bipolär, men har cancer. Bipolär sjukdom eller schizofreni – och antagligen också depression – är liksom cancer något man drabbas av, kanske på grund av ärftlighet. Även om andra mekanismer spelar in och kan leda till att sjukdomarna manifesterar sig.

Om – när, eftersom min ärftlighet är tung när det gäller just cancer, i min släkt på båda sidor har det varit detta och inte hjärt-kärlsjukdom vi dör av – jag får cancer tänker jag göra precis som Lotta och inte ”kämpa mot” den. Utan bara försöka leva så gott jag kan, ta emot alla behandlingar som finns och sedan överlåta åt Gud när och om den så att säga ska ”vinna”.

IMG_7478Lotta när vi, dvs jag och bror och Lotta åkte på badutflykt till ö utanför Göteborg för ett par år sedan.

Uppdatering den 6 januari: Underligt sammanträffande. Cirka tre timmar efter att jag publicerat detta inlägg fick jag veta att min pappa fått cancer…

Förra sommaren

IMG_2667.JPGEn ganska fin bild, tycker jag, på min bror Martin och Lotta förra sommaren då de inte bara poserar på en bild. De är i färd med att diskutera hur en gräsklippare ska repareras, ett uppdrag som min bror tagit på sig. Vi var hemma på den före detta bondgården utanför Jönköping där Lotta växte upp och där hennes pappa nu bor ensam med katten Fia. Hon har på sig en av mina klänningar som jag blivit för tjock för. Plus en stödkorsett för att dämpa smärtan i ryggen.

Jag ser ju nu på bilden att Lotta var utmärglad på grund av sin cancer. Men likt förbannat var det hela tiden så lätt att på sätt och vis glömma hennes sjukdom, då hon hela tiden var just ”Lotta” och inte en person som var dödssjuk.

Jag saknar henne så oerhört mycket!

Nedan en kanske lite rolig gruppbild med Lottas fina och numera gamla pappa till vänster, min egen fina pappa högst upp och Lotta i mitten med min ”skitviktiga” bror till höger.

IMG_2671

Viloplats

IMG_4535Samma dag som Lotta skulle ha fyllt 54, den 23 augusti, fick hennes kvarlevor i form av aska sin viloplats här, precis som hon ville. Systerns med familjs torp ligger alldeles intill sjön, mitt ute i skogen och Lotta älskade att vara här.

IMG_4516

IMG_4539

Vi var en liten grupp på sex personer som hade samlats vid torpet. Vi satt ute och drack kokkaffe kokt över en öppen eld med hembakt bröd, och tittade ut över vattnet denna fantastiskt vackra sensommardag, innan askspridningen. Och vi skålade i mousserande efteråt och det var avspänt och väldigt trevligt på ett sätt som var i Lottas smak. Men också vackert och stämningsfullt. En av Lottas bästa kompisar spelade en visa av Dan Andersson som Lotta tyckte mycket om och hade önskat sig. Lottas svåger hade skrivit en dikt, vars sista fras alluderade på när Lotta ett par dagar före sin död vaknade efter en morfinslummer och såg att flera av hennes allra närmaste fanns i rummet. ”Vilket party!” sa hon då.

Efter askspridningen åt vi en god middag.

I’ll be seeing you, Lotta…

Jag visste inte så mycket om Lottas musiksmak inser jag. Jag visste att hon älskade Patti Smith men inte om det var musiken främst eller texterna hon ville åt. Antagligen båda. Men i bilen hem från sjukhuset i våras till hennes och min brors lägenhet för gemensam middag tillsammans med syster, systerson, hennes pappa Pentti, Martin och jag, ville hon sätta på musik, låten I’ll be seeing you (klicka gärna på länken för att lyssna och då även på texten). I detta fall framförd av Francoise Hardy och Iggy Pop. Hon spelade den ofta i bilen från och till sjukhuset fick jag senare veta, och lite har den för mig blivit ”Lottas signaturmelodi”.

Det är inga artister jag  är särskilt bekant med sedan tidigare, men denna låt och deras tolkning vid det här tillfället var suverän. Så vackert melankoliskt och lite dekadent samtidigt att lyssna till denna låt och åka bil genom vårskymning i centrala Göteborg, på väg mot en middag hemma med nära och kära. Men också mot något annat, för Lottas del…

Låten framfördes fantastiskt fint av två mycket närstående till Lotta under begravningsgudstjänsten i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg.

IMG_4191Syrenerna blommade utanför Oscar Fredriks kyrka i måndags.

Den var en fantastiskt vacker begravningsgudstjänst överhuvudtaget. Kunde inte bli bättre. Ett innerligt utan att vara sentimentalt griftetal av prästen Ylva som också var Lottas kompis, som precis fångade in Lottas självklara personlighet och där alla nog log inombords och kände ”ja, just så var Lotta!”.

Väldigt vacker musik där min bror själv hade komponerat en del av den (ja! jag är stolt lillasyster!) och mina kusiner, musiker till yrket, spelade oboe och piano och orgel och bas. Släkten på min brors sida framförde körsång där jag själv var med (att altstämman var vacker är därmed det enda som var tveksamt). Lottas syster Helena som är poet läste två dikter, dock inte skrivna av henne själv. Och en helt otroligt vacker blomsterdekoration på kistan –  för mig är det den vackraste jag har sett, och jag har ändå sett rätt många, då jag jobbade vid begravningar i yngre år.

IMG_4221

Förut tyckte jag att det var för privat att publicera bilder på någons kista men jag har tänkt om lite nu så länge anhöriga medger det. Kistan är inte den avlidna – den är en förpackning av ett stoft och i det här fallet utgjorde den gröna färgen på bårtäcket med blommorna och de grönmålade bänkarna att det blev en så vacker helhet som varit svårt att återge med ord. Min bror har också samtyckt till och till och med tillstyrkt att jag visar detta. Och de som läser min blogg är en liten men ”seriös” skara som också i många fall delar med sig av sina liv.

IMG_4205-edBlomsterarrangemanget kallades ”Famntag” då hela buketten liksom slingrade sig ner längs sidan och just omfamnade kistan och slutade i spridda rosblad på golvet invid den. Eftersom Lotta hade valt i stort sett enklast möjliga kista åt sig själv (och det var inte på grund av något självförakt utan för att hon även här sakligt avgjorde vad hon tyckte var värt att spendera pengar på) användes ett bårtäcke. Förut har bårtäcken ofta ansetts ersätta blommor men det gäller inte riktigt längre. Men blommorna överlät hon åt de efterlevande.IMG_4203_ed2

Ovan innan alla ljus m.m kommit på plats men det fanns tid att fotografera. Tyvärr blev många bilder väldigt suddiga. Både för att ljuset var svårt och för att jag själv stressade genom att försöka ta när inte någon stod i vägen och skymde sikten.

img_4207-ed1

Den vackraste blomsteruppsättningen i kyrkan förutom kistdekorationen stod min moster Ulla och giftas-morbror Lennart för. Tycker i alla fall jag.

Lotta uttalade sig inte tvärsäkert om vad som kommer efter döden eller om tro överhuvudtaget. Hon visste inte, menade hon, tror jag närmast man kan beskriva det som, men hon uteslöt heller inget och accepterade döden helt utan fruktan. Och inte en enda gång höll hon med när någon sa att det var ”orättvist” det som hon drabbats av och att hon inte fick leva ett normallångt liv. Hon menade att vissa får cancer och dör tidigare än andra, och varför inte just hon? Hon utgjorde en del av statistiken och såg det inte som orättvisare än något annat att just hon drabbades av detta. Även fast hon gärna hade velat leva vidare. Och älskade min bror.

Det var detta som gjorde henne speciell för hennes vänner. Denna saklighet och rättframhet och osentimentalitet å ena sidan kombinerad med kärleksfullhet, generositet och omtänksamhet å andra sidan gjorde att hennes vänner vid begravningskaffet tackade för att de fått lära känna henne och fått ha henne i sina liv och sa att de lärt mycket av henne.

Det framgick också att hon var en person som tog alla relationer på stort allvar och hade svårt för att vimla runt och kallprata vid tillställningar. Men de som var hennes vänner fick ”hela henne”. Och som också sas, inte heller Lotta var en ”perfekt människa” – väldigt få är det, om någon – men hon var för oss som kände henne en speciell människa som betydde mycket för oss.

Vad Lotta innerst inne trodde vet jag alltså inte helt, även om hon sa ”kanske är jag med och det är jag som är allra gladast på min begravning!” och jag själv tror och hoppas:

I’ll be seeing you, Lotta!

P.S Jag inser själv att det kan se lite skrytigt ut med nämnande av dessa professionella musiker, kompositörer osv i mina inlägg. Det ser inte ut så i alla familjer. Men i just min familj gör det det, och det är ett privilegium vid sådana här situationer, och det vore också fel att undanhålla detta.

 

Älgen i helgen

IMG_4156

Älg som bor i Slottsskogen i Göteborg.

IMG_4154

Där finns också något som heter Azaleadalen. Så här såg det ut tidigt i fredags kväll när azaleorna nästan slagit ut, eller rättare sagt då en del men inte alla gjort det.

IMG_4153

IMG_4164

Skål till Lottas ära på en parkbänk invid en fågeldamm i samma park.

Dammen. Det blåa huset är ett observatorium, fast det inte ser ut så. Ska inte observatorier ha en kupol som går att öppna?IMG_4167-ed2

Lotta 1963-08-23 — 2017-05-01

Nu är Lotta död.

Eller Charlotta Eriksson, som hon egentligen heter.

Jag är väldigt ledsen. För min bror Martins skull, som var hennes man, och för min egen skull då hon är en person som betytt väldigt mycket för mig. Vi har inte umgåtts så ofta då hon och min bror bor i Göteborg, men hon är en älskad vän som funnits för mig när jag har upplevt mindre roliga perioder i mitt liv. Jag har fått så mycket kärlek och upplevt så mycket omtänksamhet från henne.

Hon är en av de rakaste, om inte den rakaste, människa jag träffat. Och bara någon enstaka gång kunde hennes uppriktighet vara i uppriktigaste laget! Och en av de mest generösa. Ett typiskt exempel: jag hade varit sjukskriven länge och med den därtill medföljande dåliga ekonomin. Samtidigt försökte jag komma igång och träna och Lotta visste att jag brukade rida förut. Då kom hon på att hon hade fått ut en sjukförsäkring som hon ”inte visste att hon hade” som hon sa, men som betalats ut när hon fått cancer, och hon frågade om hon inte kunde få använda pengarna till att ”sponsra” ridlektioner till mig? (Ridning är ju en dyr sport.) Och jag visste att hon menade vad hon sa, som man alltid gjorde med Lotta.

Lotta var den som höll en tröstande arm runt mina axlar på min mammas begravning och hon tröstade mig och höll mig i sin famn i torsdags, när jag inte kunde låta bli att gråta när jag besökte henne på hospicet.

När jag gick ifrån henne för att åka hem till Stockholm i torsdags kväll satt hon och drack äppelcider ur ett vinglas i ett litet uterum. Hon kunde inte äta men dricka litet grand.  När jag vinkade till henne genom glasrutan när jag gick kändes det ödesmättat och väldigt, väldigt ledsamt. Jag funderade på att ställa in fredagens åtaganden och stanna längre, men vi kom överens om att jag skulle komma snart igen, kanske redan i slutet av den här veckan Hon skulle betala min tågbiljett, sa hon. Jag ville inte tro på min magkänsla, ibland har den ju trots allt fel. Jag ville tro att vi skulle hinna träffas igen, som vi sa när vi skildes åt: ”Vi ses!”

Lotta var som sagt rak och i en del avseenden okomplicerad, även kring sin sjukdom. Vi talade öppet om döden tidigt efter att hon fått sin cancerdiagnos (det fanns tvekan i  början om var cancern startat men det visade sig vara tjocktarmscancer) då hon sa att hon ställt sig frågan ”Ska jag dö nu?”

Det skulle hon inte, då. Men hennes cancer spred sig så att bara en läkare gick med på att operera henne när det blev tal om den fjärde stora operationen – men operationen ledde till att hon fick några år till med god livskvalitet, trots att man opererat bort väldigt många organ i buken och hon hade två stomier. Hon hann fjällvandra med min bror och snorkla i Medelhavet. Och arbeta, som lärare.

Vi sa båda en gång när vi pratade i telefon att vi inte var rädda för döden och att det avgörande inte var när den kom. Lätt att säga när man inte är dödssjuk själv kanske och inte har några barn, men jag står nog fortfarande fast vid det. Men jag kan vara lite rädd för smärtorna som jag såg följde med hennes cancer på slutet. Och jag har alltid varit väldigt rädd för att någon annan ska dö än jag själv, någon som jag tycker om.

Man behöver inte vara ”stark” när man är sjuk men Lotta var det, på ett sätt som förbluffade många. Så sent som i julas var hon uppe med Martin och besökte vårt föräldrahem, och där bakade hon två satser saffransbullar med morfinpumpen hängande över axeln. Inte för att vara ”duktig” eller ”tapper” utan för att hon ville baka saffransbullar. Livet skulle levas ända tills det tog slut, så mycket hon orkade. Inte förrän kvällen innan dagen hon dog yttrade hon för första gången att nu ville hon inte längre. Hon hade för ont och mådde för dåligt.

IMG_0610.-ed

IMG_0608Bilderna: Martins och Lottas bröllop 2012 vid ett torp i skogen där jag och systern med familj var de enda gästerna. De har inga barn. Min bror har funnits vid hennes sida hela tiden genom sjukdomen och alla dagar när hon inte längre kunde bo kvar hemma.

img_2668.-ed

Ovan en ros som blommade på bondgården i Jönåker där Lotta är uppvuxen, tagen i somras när vi besökte hennes pappa som bor kvar där.

IMG_1893

På promenaden med Lotta (i rullstol) och min bror i torsdags, tyckte hon om synen av maskrosor intill en mur vid hospicet, och bad mig ta en bild på dem åt henne. När man inte har så mycket liv kvar så är även maskrosor vackra, och det är de ju egentligen alltid. Fast många.

7-00800005_filtered_ed

På toppen av Kebnekaise.

4-F1000005-2-ed

Lite efter att hon och Martin träffades.

IMG_861-ed.

Hemma hos mig med försvunna Turbo i knät.

Tack Lotta, för tiden jag fick med dig. ❤

P.S Fast helst skulle jag velat avsluta som du själv alltid gjorde i dina mail och sms, med ett KRAM! skrivet med versaler och utropstecken. Jag känner ingen annan som avslutar sina meddelanden till mig på detta sätt och det värmde alltid lite extra.