Vid den här tiden förra året befann jag mig på Södersjukhuset i Stockholm för att vaka vid min mammas sjukbädd. Hon hade åkt in för att hon plötsligt fått väldigt ont i höften vilket visade sig vara en spricka i höftbenet som behövde opereras. Sprickan var en följd av spridd bröstcancer, men det var inte en cancer som på det här stadiet i sig var livshotande. Men hennes kropp orkade inte med operationen, kanske mycket beroende på den relativt ovanliga form av MS som hon fick sent i livet. Hon vaknade aldrig upp ur den medvetslöshet hon hamnade i efter operationen. På Juldagens kväll 2012 dog hon.
Hon var 77 år och hade på så sätt fått leva ett tämligen långt liv, men hon nådde inte upp till medelåldern för när kvinnor (eller män) dör i Sverige i dag och jag hade så klart hoppats att hon skulle leva i flera år till. Det fungerar ju inte heller riktigt så att sorgen efter en älskad anhörigs död per automatik försvinner bara för att den som dör inte är ung. Även om jag inser brutaliteten och det totalt omänskliga när någon dör ung och kanske hastigt. Jag har tack och lov inte erfarenhet av detta när det gäller mina allra närmaste.
Ändå så är alla liv unika och alla relationer vi har med varandra är också unika. Men ändå kan vi ofta känna igen oss när vi berättar.
På Julafton 2012 satt jag och min familj i min mammas rum på onkologen avd 21 på Södersjukhuset och jag spelade min favorit-julskiva med S:t Jacobs kammarkör flera gånger om. Flera av sångerna hade hon själv dirigerat många gånger i sitt yrkesliv. Jag funderade efteråt om jag skulle komma att förknippa dessa vackra julsånger med död och sjukhus senare men så känns det inte. Jag tycker fortfarande om att lyssna på samma julsånger och upplever julkänslan i dem fast med stänk av vemod och sorg så klart. Helt enkelt för att det var en fin tid, när jag befann mig på Södersjukhuset, ofta på kvällen då jag skulle sova där på natten, och snön yrde utanför och adventsljusstaken i fönstret spred ett milt sken i rummet. Min mamma låg och snusade bredvid mig, för det mesta ganska fridfullt. Och de i sjukvårdspersonalen var så fina och omtänksamma mot min mamma och mot mig!
Ibland verkade min mammas medvetandegrad stiga lite grann, och hon jämrade sig då och hade ont. Jag kallade då på sköterskan så att hon fick mer smärtlindrande. Efter en ganska kort tid slutade hon att jämra sig och fortsatte sova. Jag vätte ibland hennes mun med tops indränkt i vatten eller olja, som jag fått lära mig av personalen, och ibland märkte hon det inte medan hon vid andra tillfällen sög på topsen som ett litet barn vid en nappflaska. Och jag somnade till slut också (med hjälp av lite lugnande ska erkännas). Jag visste ju att sjuksköterskan kom in med jämna mellanrum under natten och skulle väcka mig om hon märkte några förändringar. Jag hade vänt min mammas sjukhussäng så att jag hela tiden såg hennes ansikte när jag var vaken i bädden bredvid. Och nej, jag var inte rädd för att hon skulle dö på natten när jag sov bredvid henne – jag hoppades att hon skulle dö då och inte när jag låg hemma i min egen säng. För att hon skulle dö visste jag och min familj vid det här laget.
När jag var där pratade jag och förklarade vad som hände, då jag visste att hon liksom många äldre blir förvirrade när de till exempel får en infektion eller drabbas av annan sjukdom. Min mamma var inte alls senildement men blev förvirrad när det gällde tid och rum när hon var sjuk. Jag förklarade att hon var på Södersjukhuset efter att hon åkt in efter att hon fått ont i höften och att hon hade opererats och därför kunde känna sig lite omtöcknad. Jag förklarade att min bror, som är nyutbildad läkare, hade god kontakt med de ansvariga läkarna så att hon fick bästa möjliga vård, och jag förklarade att hennes systrar Eva och Ulla också kom varje dag förutom vår pappa som alltid kom två gånger. Jag dolde inget men sa inget uttryckligt heller om hur utgången skulle bli för trots allt kunde ingen veta bergsäkert. Och kanske visste hon allra bäst själv.
Jag har haft en oändlig ångest för att min mamma skulle dö i väldigt många år av mitt liv och förr om åren, när jag var som mest deprimerad och innan jag fått behandling för detta, hade jag ofta snuddat vid tanken att jag skulle ta livet av mig själv efteråt för att jag hade sådana enorma skuldkänslor gentemot henne. Jag var verkligen ingen lätt match för min mamma och levde ut mycket eller nästan all min ångest och mina frustrationer och aggressioner på henne. Alldeles för mycket var jag medveten om redan då, men utan att kunna stoppa mig, som det kändes. Att tänka tanken att hon en dag skulle dö var därför outhärdligt. (Med detta inte sagt att inte hon i all sin enorma kärleksfullhet också hade sina knepiga sidor, liksom de flesta av oss har.) Hur skulle jag stå ut med att leva när jag varit så elak och inte längre hade en chans att gottgöra detta?
Och det VAR också hemskt emellanåt under hennes sista tid och jag fick medicinera mot panikångestattacker då, men ångesten var hemma, inte när jag var på sjukhuset. På sjukhuset var det fint. Jag börjar gråta fortfarande när jag skriver men det var verkligen fint. Jag tänker också på att hon visserligen var i djup koma, som läkaren sa, men ändå vid ett tillfälle visade med ett grymtande ljud att hon faktiskt hörde och förstod vad jag sa. Det tillfället var när jag sagt något för mig väldigt viktigt. Men det är mycket tacksamhet i de tårarna också!
Omtänksam in i det sista dog hon så, precis så att vi som var hennes närmaste hann fram. Eller så hade hon redan gått över till andra sidan när vi kom – det kommer vi inte att få veta så länge vi lever. Men sjuksköterskan sa att hon levde och hon var också helt varm ända ut i fingerspetsarna när vi kom.
Vad jag fått veta så är döden inte alls heller så abrupt som den ofta skildras utan kan vara en process som pågår under mer än en halvtimme där hjärtat till slut kanske bara slår något slag i minuten.
Jag läste också att en läkare, som hade varit med när många människor dör, sa att ibland passar en del på att dö just när de anhöriga INTE är där. Av den enkla anledningen att den som ska dö håller sig kvar längre än den kanske vill egentligen, för de anhörigas skull. Först när den som ska dö blir lämnad själv känner han/hon sig fri att gå! Det kan kanske var en tröst för alla de som har haft en anhörig på sjukhus som passat på att dö just när de själva gick på toaletten eller gick ut för att äta lunch mellan vakandet? För jag har hört många sådana historier sedan min mamma dog!
I vilket fall är jag tacksam över att julsånger fortfarande är julsånger för mig, inte ”döds-sånger”. Och över att det trots allt blev fina sista veckor, de jag och min mamma hade tillsammans.
(Kan också som prosaisk detalj nämna att i det här läget funkade faktiskt Försäkringskassan som den skulle. Jag fick ”anhörigpenning” för de tre veckor jag inte jobbade för att kunna vaka och behövde inte strida för det alls. Däremot hade jag ingen aning om att en sådan fanns innan en läkare upplyste mig.)
Min mamma dog alltså på Juldagens kväll och ingen ångest eller rädsla fanns i rummet alls, bara kärlek. Min pappa läste ett par texter i Bibeln som han och mamma tyckt om och läst tillsammans. Vi grät visserligen men skrattade faktiskt lite också när någon skämtade om duvan som snart skulle sitta på fönsterblecket mitt i den råkalla vintern. En sköterska kom med kaffe och pepparkakor och chokladbitar, och hur konstigt det än kan låta så drack jag kaffe och åt choklad ”med god aptit” fast min mamma låg bredvid och var död. Jag kurade in mig vid hennes bröstkorg som fortfarande var varm när de andra kroppsdelarna börjat svalna. Jag avvisade den extrainsatta (eftersom det var julhelg) sjukvårdspersonalen som stod vid dörren och ville ”göra henne i ordning” för hon var i perfekt ordning precis som hon var. Och det var ett fint avsked när vi gick därifrån på Juldagens kväll.
Fast overkligt.
Nu hade det faktiskt, till slut, hänt. Det som jag under hela mitt vuxna liv känt skräck och ångest inför. Det som jag talat om inför psykologer, kuratorer och diakoner. Just då kände jag nästan ett slags eufori för att det kändes så overkligt allting. Det var overkligt att ta taxi in till sjukhuset på kvällen då det snöade och gatorna var tomma och öde men fönstren ljusa och julpyntade som de är på Juldagens kväll och jag visste att jag var på väg till min mammas dödsbädd. Och det var overkligt att åka samma väg tillbaka. Jag blev skjutsad hem och skrev genast blogginlägget Min mamma på natten fast jag vågade inte publicera det förrän några dagar senare för att ingen skulle tänka ”hoppsan, det är väldigt vad fattad hon är trots att hennes mamma just har dött!”
Varför rubriken? Jo, jag anspelar på den prisbelönta filmen Sånger från andra våningen för att jag själv bor på andra våningen. Men min mamma vårdades inte på andra våningen på sjukhuset som jag trodde när jag började skriva detta blogginlägg, utan på första, meddelade min bror. Vilket är bra, för jag gillade i alla fall inte filmen!
Vy från min mammas sjukhusrum på Södersjukhuset i december 2012. I bakgrunden i snöröken ses ambulanshelikoptern som just har landat och vindstruten som visar vindriktningen för piloterna. Men min mamma skulle inte landa på Södersjukhuset. Hon skulle väldigt snart få sitt ”Cleared for take off”.
P.S Jag har beskrivit min upplevelse helt ur mitt eget perspektiv ovan och jag talar inte för någon annan i min familj. De har sina egna berättelser, även om vi delar många av dem.
