Angående min anslagstavla i föregående inlägg, med min hamster till höger om Jesusbilden, så återfinns en liten bild av min mamma och jag från min konfirmation till vänster om den.
Jag gillar den bilden, även om inte ”hela mamma” kom med.
Jag ser inte likadan ut nu. Det beror troligtvis på att jag är 35 år äldre.
Sett från Jesusbildens håll är vi dock inte till vänster utan till höger. Och där hör åtminstone min mamma hemma, basta!
Jag besökte mammas grav förra helgen. Jag går inte alls dit lika ofta som jag tänkt från början. Men jag upplever henne inte alls som mer närvarande där än hon är annars. För närvarande är hon, men inuti mig och när jag gör något som jag vet att hon tyckte om eller när jag besöker barndomsvillan. Inte nödvändigtvis på kyrkogården. (Sedan har jag också en tro och tror därmed att hon existerar mina tankar förutan.)
Oavsett så är det fint att besöka graven i bland. Förra söndagen sken solen för första gången på flera veckor och det var rimfrost i gräset och extra fint ljus, tyckte jag.
Mamma är begravd på Sandsborgs kyrkogård. som ligger granne med Skogskyrkogården. Bilden visar muren vid Skogskyrkogården.
Jag skrev ett inlägg på Facebook i går om att jag saknar Lotta, som nu varit död i ett och ett halvt år. Och då kom jag på att jag varit inne och ”bråkat” på en väns Facebooksida (jo, jag gör det ibland, bråkar på mina vänners sidor), en utlandssvensk som skrev att han var stolt över att inte ha betalat skatt i Sverige på många år.
Jag kom då att tänka på vården som Lotta fick i livets slutskede och även min mammas sista tid, och tiden dessförinnan då hon fick utmärkt vård i hemmet av faktiskt enbart invandrade vårdare och hemtjänstpersonal. (Men jag undrar fortfarande om kommunen varit lika beredvillig när det gäller att bekosta matlådor om det varit min pappa som var sjuk och mamma som fullt frisk bodde tillsammans med honom, eller om hon då som kvinna hade förväntats laga hans mat. Ska också säga att min pappa verkligen ställde upp och vårdade min mamma på alla möjliga sätt, men matlagning har aldrig varit hans starka sida.)
När det gäller Lotta minns jag det fina och hemtrevliga hospicet hon vistades på sina sista veckor. Särskilt minns jag konjaksflaskan i vitrinskåpet i matrummet, en flaska som både patienterna och deras anhöriga fick ta av om någon av dem önskade sig en hutt efter maten! Nu tycker inte jag heller att svensk sjukvård i normala fall ska tillhandahålla alkohol till sina patienter, men om man ska dö vilken dag som helst så är man faktiskt förtjänt av en liten konjak till kaffet om man vill, och ens närmaste anhöriga också! På skattebetalarnas bekostnad.
Sedan är det en sak att det sannerligen finns exempel på där sjukvården inte alls levererar det skattebetalarna har rätt att kräva av den, tyvärr. Men när till exempel någon behöver akut kirurgi, ett nytt hjärta eller som i Lottas fall, när en yngre person drabbats av en dödlig sjukdom – då kan Sverige! Och vid just dessa tillfällen är jag mycket stolt skattebetalare.
Jag hittade min första dagbok som jag började skriva när jag var åtta år. Och tänk, fortfarande kan man hitta mycket användbar information i den! Som den här reseberättelsen för dig som kanske funderar på att åka till Etalien! Här finns tips på många roliga aktiviteter att göra.
Stavningen är för övrigt förstås autentisk och just så här inkonsekvent var jag när jag stavade som åttaåring. Jag har något att påminnas om här när jag rättar mina elevers uppsatser.
Martin är min bror och visst var det snällt av honom att som tioåring köpa ett halsband till sin fyra år yngre syster? Det var av blått glas och jag har letat efter det men har tappat bort det tyvärr.
För ett par år sedan skrev jag ett inlägg om hur jag drömde tiden efter min mamma dött. Det var soliga härliga drömmar där jag pratade med min mamma som var glad och jag var också glad. Jag ville naturligtvis se det som en hälsning från henne från andra sidan.
Men hur ska jag tolka mina drömmar nu? Jag vaknar varje morgon i något slags skräck och tänker att jag är i helvetet. Ingen tröst och lindring finns, bara den oåterkalleliga döden. Det är ganska vidrigt och tar ett bra tag innan jag lyckas vakna till ”den vanliga världen” igen. Varför håller drömmarna på som de gör? Jag antar att också dessa mardrömmar har något att säga mig, som att jag borde ändra på saker i mitt liv, men de behöver väl inte ta i så in i helvete?
Det känns konstigt att det är hela tre år sedan min mamma dog nu. Hon dog på Juldagens kväll 2012, och jag tycker det är fint att hon dog just den dagen, då hon var kyrkomusiker till yrket och en av kyrkans största dagar är just Juldagen. Hon var också som allra ”yrkesverksammast” vid denna tid.
På eftermiddagen Julafton 2012 satt jag i hennes sjukhusrum på Södersjukhuset och vakade, min bror och far slöt upp senare. Att hon inte skulle överleva detta var vid det läget klart men exakt hur många dagar eller veckor hon hade kvar visste ingen. Hon var i djup koma sa läkaren, men bevis för att hon faktiskt kunde uppfatta och höra vad som hände runt henne fanns.
Jag kom med min favoritjulskiva med S:t Jacobs kammarkör och spelade den flera gånger där jag satt vid hennes sjukbädd i det milda skenet av den elektriska adventsljusstaken i fönstret. Den första sången på skivan heter ”Tomorrow shall my dancing day” och är en numera välkänd underbart vacker relativt nyskriven julkörsång *. Min mamma spelade den och framförde den med sina körer efter att hon först hört den på skiva och blivit förtjust i den.
Symboliken är så stark att jag fortfarande får tårar i ögonen av tacksamhet när jag tänker på det. Jag tror alltså att hennes dödsdag blev en ”Dancing day” för henne. Det gör jag faktiskt, trots att tvivel kring allt också finns med, så ofta. Men jag tror det faktiskt. Och för henne kan det aldrig ha varit fråga om något annat.
*Sången återfinns i otaliga versioner och med två olika melodier (båda vackra) på nätet. På Spotify rekommenderar jag den första som kommer upp om man söker på sångnamnet, med John Gardner. Tydligen finns den även i äldre versioner, men denna variant är i alla fall (relativt) nykomponerad.
Vi var där på kvällen idag, Alla Helgons dag. Var ju där för en vecka sedan i höstsolen, nu var det lite annorlunda men fint som det alltid är vid denna helg. Mammas grav ligger mitt emot Skogskyrkogården, på den lite äldre Sandsborgs kyrkogård. ENORMT med bilar och folk. Och ljus.
P.S Gravstensdekor: bror
En vecka före Allahelgona-helgen besökte jag i dag min mammas grav, tillsammans med min moster Ulla. Det var rött och orange och lite grönt och jättefint.
Jag tappade bort min fina klocka som jag haft i kanske 15 år eller mer och som urmakare gett mig beröm för eftersom den var stilren och av god kvalitet utan att vara snobbig. Då när jag tappade den kändes därför tiden litet ur led.
Men i dag var min pappa här och överlämnade mammas guldklocka som hon fick efter 30 års trogen tjänst i församlingen där hon var organis/körledare. Hennes namn finns i alla fall ingraverat på undersidan och batteriet är nytt så tiden torde inte vara ur led. Varför hånas förresten guldklockor som pensionspresent så ofta i litteratur och press?
Lite jobbigt är det med storhelger när någon närstående är död, vet alla som varit med om detta. För min del kändes det lite extra när jag försökte mig på att göra gravad strömming, som min mamma alltid gjorde till påsk och som jag älskar. Jag ville liksom säga till mamma: ”Titta, jag gör gravad strömming precis som du brukar göra!”
Frågan är bara om man bryr sig om i himlen att ens dotter gör gravad strömming, och vilket recept hon använder. Jag vet inte svaret på den frågan som sagt, men håller det inte för otroligt. Men det kan kanske vara rätt skönt att slippa just den gravade strömmingen i himlen tänker jag också.
