Requiem for a lantställe

Jag har inte bloggat på länge och i sanningens namn inte gjort så mycket annat heller.

Något jag faktiskt gjort är att sörja försäljningen av vårt lantställe på Blidö i Stockholms skärgård och det på ett närmast perverst sätt.

Ibland känns det som om jag sörjer det mer än pappas död. Men samtidigt så var det så förknippat med just pappa – han älskade skärgården och havet lika mycket som jag. Han köpte en ålands-snipa som vi åkte på dagsutflykter i till de obebodda småöarna och jag vi minns doften av bensin blandat med hav där han satt och mekade med inombordsmotorn.

Jag har inte kunnat se en bild av en skärgårsklippa (eller till exempel titta på ”Sommaren med släkten” på TV) utan att det känns som om jag får ett knytnävsslag i mellangärdet.

Till mitt försvar kan tänkas höra att länge var lantstället det positiva i mitt liv – mycket annat var trist i min tillvaro som ung men min familj hade ändå denna stuga på ön! I stan var jag deprimerad, på landet var jag glad. Lite förenklat. Men det var en del av min identitet och har varit så ändå upp i den ålder jag är i nu.

Om jag föreställer mig ”paradiset” i dag är det att vakna upp då havets brus når ända till mitt sovrumsfönster som det ibland gjorde om vinden låg rätt (trots att vi verkligen inte hade sjötomt) och doften av kokkaffe når min näsa. Var det mamma eller pappa som var uppe först och gjorde ”kaffe på sängen”?

Stugan var liten och trären och doftade alltid gott i sig själv, av trä och tallbarr. Aldrig någon ”unken sommarstugelukt” som jag läser i kvällstidningarna att man ska vilja bli av med…

En normal högsommardag när jag var ung skulle jag bada i viken ett flertal gånger. Att bada är och var min favoritaktivitet.

Men OM den ”trärena lilla stugan” med stor skogstomt med åren behövde underhåll! Som jag helt enkelt inte har råd med, inte minst med tanke på min nuvarande worklesshet och därmed inkomst.

För att få lite perspektiv när det gäller hur ”synd det är om mig” som kände mig tvungen att sälja älskat lantställe kan man tänka på alla mina sfi-elever som lämnat sitt land, som hade en fungerande tillvaro och ett fint hus och en tillvaro de kanske älskade – men nu i dryga medelåldern sitter i en skolbänk i ett nordligt land de aldrig hade hört talas om förut och har förlorat i stort sett allt.

Det ger en lite perspektiv som sagt, när jag kvider över att jag inte kunde ha kvar vårt lantställe. Livet innebär förändringar och inget kan förbli som det var. På gott och ont.

På väg hem på en av de två bilfärjorna man måste åka för att ta sig till och från Blidö, förra våren. Sista gången jag såg vårt lantställe.

Publicerad av Anna

Sfi-lärare bosatt i Bromma, Stockholm.

7 reaktioner till “Requiem for a lantställe

  1. Nu är ju jag the Queen of uppbrott, så jag ska väl inte komma med några påpekanden eller trösteord, jag som bara säger ”det var det” när det är dags att säga goodbye till något.
    Däremot är jag inte van vid känslan att väldigt mycket känns som ”sista gången” … jag är för tusan 71 år och har inte så många ”börja om” framför mig som jag hade förr. Det känns riktigt läskigt ibland. Jag har på de fem år vi haft vår lilla torpstuga, fäst mig oerhört vid den och kan få lite ångest över att vi kanske inte orkar/kan ha den kvar för alltid. Att vi inte kan ha båt hur länge som helst, stör mig mindre.

    Arbetslös … inte bra i din ålder. Att jag måste tacka ner till eventuella skolerbjudande på grund av taskig hörsel, känns nog så jobbigt, trots att jag får min pension punktligt ändå.

    Stor kram – men ingen kramiz… livet är himla tufft ibland – jag visar ju bara upp det gulliga och trevliga på facebook. Falsk som tusan. .

    Gilla

    1. Tack! Skulle du dock kunna vara lite mindre adhd-ig och inte skriva ”Arbetslös…inte bra i din ålder!” Du är för övrigt bara 71. Tänk på Björn Ulveaus som just startat om vid 77 och P G Gyllenhammar som var bra mycket äldre än så när han satsade på ny bebis! Framtiden ligger framför dig. Kjamiz!

      Gilla

  2. Passande bild med bilen som sympatigråter. Ledsamt med sommarhuset, jag vill minnas att jag frågade om ni verkligen inte skulle behålla det. Men ja, visst kräver alla hus underhåll. Hur gör du med worklessheten?

    Gilla

    1. Ja jag minns också att du frågade och jag bör ha svarat ungefär som nu. Jag var ensam om att vilja ha det kvar och det kändes ogörligt i min situation. Själva huset var en sak, tomten var dock den stora frågan. Vi hade nog ett hundratal träd och många hade vuxit sig höga och skymde solen och som skulle huggits ner för länge sen. Att spendera mina pengar på att anlita trähuggare vore besinningslöst. Minst 10 träd skulle behöva huggas för att jag skulle trivas.
      Hur jag hanterar den? Jag deppar. Och städar. Fast det gör jag ju alltid.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: