Den sinnessjuka människan i Jakobsbergs centrum är jag

Jag vet inte, kanske ligger det något i att vi svenskar är lite blyga och tysta av oss. I alla fall upplever jag skolans elever, som alla är invandrare, som väldigt öppna. Det spelar ingen roll om eleven jag möter i korridoren är ”min” elev eller inte, de flesta hälsar glatt när vi möts och som lärare går man alltid ”leende och hejande” genom korridorerna.

Det där sitter i när jag någon gång ibland tar en sväng i Jakobsbergs shoppinggalleria direkt efter jobbet, eftersom det är i Jakobsberg jag jobbar.Det är ganska många invandrare som bor och handlar där, och i mitt undermedvetna uppfattar jag dem då som elever (vilket de i och för sig är rätt ofta också). Med följden att jag går genom shoppinggångarna fånigt leende, och tar ögonkontakt med nästan alla med invandrarutseende jag möter (jag vill ju bemöta eleverna vänligt!) vilket säkert har fått en och annan att undra ”vad jag är ute efter”. Nåja, när jag tagit pendeltåget hem och kommit halvvägs, dvs till Spånga station har leendet falnat och jag är mitt vanliga vrinsura (nåja) jag igen.

Så nu vet ni det om ni händelsevis brukar handla i Jakobsbergs centrum. Den långa och löjligt leende kvinnan klädd i svart som går omkring och ser ut som om hon ägde stället och att alla som vistas där är hennes personliga gäster, och därför ger ett sinnessjukt intryck, är tyvärr jag.