Kategoriarkiv: Sfi (svenska för invandrare)

Nu har jag druckit ur vinet och rättat uppssattserna

Jag jobbar hemifrån och sköter kontakten med mina sfi-elever via mail. Det går jättebra. Har inga problem med ökad alkoholkonsumtion som det sägs är ett problem nu i coronatider.

Faktissst alla mina elever fick godkända av mig den här gången! De är så himla bra och duktiga och härär ett exemmmpel på  hur jag skrvit i mina omdömen när jag rättet derasuppsatser och skickattt:

Nu har jag rättttat din uppsats och jag vill bara säga – så jävla bra!!!!!!! Du ör kanske den bästa elvev jag haft någonsin, och jag menar det! Inte bara toma ord … ooops tommma menar jag!!. Uppgifften var ju att beskriva din bostadoch det gjorde du verkligen på ett frötjänstfullt sett! Men du gjorde det så himmla myckt bättre än alla andrra ska du veta. När du beskrev ditt vardaggsrum var jag inte långt ifrån tårarrna!!!

Miljoner pussar och kramar från Anna, din lärare

Är det vicktit att kunna stava rett?

Varför frågar jag?

Jo, därför att Skolverket allt mindre verkar tycka att det är viktigt att kunna just det, dvs stava rätt. Så uppfattar åtminstone jag det när jag ser ”bedömningsanvisningarna” som medföljer de nationella proven för sfi (svenska för invandrare) nuförtiden. Kraven sänks ständigt. Som jag förstår det därför att politikerna vill att så många som möjligt ska klara sfi. Om färre klarar att bli godkända sänker man således kraven för att bli godkänd.

Rätt och riktigt? Jag vet inte. Stavfel av den typ jag själv medvetet gör i rubriken visar att den som skriver förstått svenskt uttal, som att ”i:et” i ordet viktigt är kort. Det är bra i sig! Meningen är sålunda begriplig, eftersom ”personen” skrivit så som man talar om man har ett korrekt uttal. Och på sfi är det framförallt begriplighet som är i fokus när det gäller att bli godkänd – förstår man som läsare vad avsändaren avser att förmedla med sin text?

Då spelar det förstås ingen roll om en del ord är felstavade eller meningar börjar med liten bokstav, vilket är synnerligen vanligt i texter som invandrare med ett annat alfabet än det latinska skriver. Om det dessutom inte finns en punkt efter meningen före innan den nya meningen börjar försämras däremot begripligheten ofta drastiskt.

Jag vet som sagt inte än hur jag ska ställa mig till minskade krav när det gäller rättstavning. Det finns ju en poäng i att det viktiga är att göra sig förstådd, inte att skriva rättstavat.

Varför finns det då å andra sidan en poäng i att stava rätt överhuvudtaget, så länge man gör sig ”förstådd”?

Jag menar att om man skriver är det inte bara för att man vill bli förstådd utan man vill att läsaren ska ägna sig åt innehållet i det man skriver i första hand, och inte åt formen. Om stavfelen är alltför frekventa kommer läsaren oundvikligt att distraheras av dessa, även om han eller hon förstår vad skribenten vill säga. Innehållet i texten går på så sätt till viss del förlorat, på grund av att läsaren förargas och distrahera av felen, mer än han eller hon tar till sig innehållet.

Jämför det med att spela till exempel fiol. Måste man verkligen spela ”rent” (dvs inte producera falska toner) eller räcker det med att lyssnaren förstår vilken melodi man spelar? (Svaret är förstås att varje person som inte är tondöv tycker att det är otroligt viktigt att tonerna är ”rena” om man överhuvudtaget ska vilja lyssna.)

Så svaret när det gäller stavning är att ”det är inte så vicktit att stava rett” om ens enda mål är att göra sig förstådd. Där har Skolverket rätt. Samtidigt kan Skolverket genom sitt förhållningssätt bidra till att skribenter inte förstår att det faktiskt är viktigt att kunna spela rent – om man vill att någon ska idas lyssna till ens melodi eller tycka att den är njutbar.

Skolverket ger mig molvärk

Skolverket ger mig molvärk…i huvudet, ganska ofta. Och det gör även dess syster Skolinfektionen, förlåt menar Skolinspektionen, som inspekterar att skolorna sköter sig.

Skolinspektionen kom 2018 med en kritisk rapport om sfi. Sådana är jag inte emot det minsta. Det finns dålig sfi-undervisning och det finns usla sfi-skolor.

Dessa skulle jag, med flera lärare, nog säga till stor del är de som bedrivs i privat regi och där sfi lagts ut på entreprenad. Det är inget politiskt färgat konstaterande, utan är hur verkligheten ser ut. Det är alldeles för lätt att missköta sig med en sådan ”kundkrets” som sfi-elever, som inte kan språket, inte vet vad de har rätt att förvänta sig och där så mycket annat är nytt och annorlunda i tillvaron. De har inte svenska föräldrar som surfar runt och undersöker var den bästa skolan finns och som känner till hur det ska vara och vet att ställa krav.

Eftersom det är lärarbrist känner de dåliga skolorna sig också säkert mer än ursäktade för att helst anställa obehöriga lärare, som man lätt kan göra sig av med om de blir obekväma eller sjuka, eftersom obehöriga inte kan få fast anställning. Eftersom jag själv är formellt obehörig är jag dock inte emot obehöriga lärare i sig, om dessa har de nödvändiga kunskaperna och intresset för yrket.

Jag är alltså inte kritisk till kritik av sfi. Men jag kräks ibland över alla flitigt skrivna ord som ”individanpassning” ,”individuella studieplaner” och ”elevinflytande” från myndigheter som Skolverket och Skolinspektionen, i synnerhet när det framställs som att det huvudsakligen är brister där som gör att sfi-elever inte når bättre studieresultat.

När granskar alla värk och infektioner de villkor vi sfi-lärare jobbar under, som inte är skapade av sfi-skolorna själva, utan av politiker och myndigheter, och vilken inverkan dessa har på elevernas resultat?

Låt mig ge exempel: På sfi varken börjar eller slutar elever vid samma tid, även om de går samma kurs. Vi är ålagda av kommunen att ta in nya elever fortlöpande. Det betyder att i samma vecka som jag nu intensivtränar elever som är i slutet av kursen och ska skriva nationellt prov nästa vecka, så sitter där helt nya elever som också ska få god undervisning utifrån de behov de har.

För tydlighetens skull när det gäller ”indivividanpassning”: undervisningen är anpassad i sfi-skolorna på så sätt att eleverna delas in i olika ”spår” efter skolbakgrund och studievana. Undervisningen går inte till på samma sätt i de olika spåren, dvs den universitetsutbildade och den lågutbildade ska lära sig samma saker men undervisningen skiljer sig åt både vad gäller undervisningssätt och studietakt. I alla fall där jag jobbar!

Inom sfi ska vi skriva individuella studieplaner och bedriva individanpassad undervisning samtidigt som vi lärare till exempel är helt utlämnade åt Arbetsförmedlingens åtgärder för de av våra elever som ingår i etableringsprogrammet, vilket är många. Handläggarna på Arbetsförmedlingen bestämmer helt utan samråd med oss lärare vilka elever som ska tas ut i praktik, till exempel. Plötsligt tas en elev bara bort från undervisningen, en elev som det kanske just börjat ”lossna” för och som är studiemotiverad och vill fortsätta studera. Eleven går på sin praktik men talar nästan bara sitt modersmål på praktikplatsen och kommer efter avslutad praktik tillbaka till oss, och har då backat i sina svenskkunskaper. Tja, där rasade den ”individuella studieplanen”…

Elever blir kommenderade av samma Arbetsförmedling att följa en sfi-kurs en eller två dagar i veckan, trots att kursen ges fem dagar i veckan, och jobba eller praktisera resten. En som man säger ”studiesvag” elev, med kanske kort skolbakgrund, har ingen chans att hänga med i undervisningen under sådana förutsättningar. Men som lärare ska jag ”individanpassa” så att både den som var närvarande i går och i förrgår och den som senast var närvarande för en vecka sedan ska få sina undervisningsbehov tillfredsställda under lektionen. Jag lovar att det inte är så lätt, när det sitter minst 23 personer i klassrummet.

Till detta kommer att som en allmän regel inom sfi är att en elev har rätt att behålla sin plats om hen visar sig någon gång var tredje vecka. Detta gäller inte den som tar emot försörjningsstöd, men bidrar till en ostabil undervisningssituation.

Ändå påpekas i rapporten att ”moment repeteras för ofta” och att sfi-elever därför inte finner undervisningen ”stimulerande”. Men kan Skolinspektionen förklara hur man som lärare ska bära sig åt om en stor del av klassen är beordrat frånvarande flera dagar i veckan och de som ska vara närvarande ändå tillåts i stor utsträckning att utebli eller att inte göra det som åläggs dem?

Samt, hur ska de elever som inte varit närvarande få meningsfull undervisning om läraren INTE repeterar? Och hur är det ens möjligt att bedriva en ”fortsättningslektion” om halva gruppen inte var där på den första genomgången?

Vill förstås också påpeka att min skola vad jag vet inte ingår i Skolinspektionens underlag för sin kritik och att jag inte känner mig synnerligen träffad, och det tror jag inte heller att mina kollegor gör. Jag tror att vi skulle anses höra till de ”välfungerande verksamheterna” om vi infekterades, förlåt inspekterades.

Beordrat frånvarande ja, det är ett av problemen. Ett annat är att kontrollen av dem som beordrat ska vara närvarande, på grund av att de för försörjningsstöd, är näst intill obefintlig nu för tiden.

De flesta sfi-elever har faktiskt rätt inställning och vill lära sig svenska, om inte annat för att de förstår att hyfsad svenska ofta är förutsättningen för att få ett jobb, även om de kanske inte alltid gillar att studera i sig. Men ett svagt system ger plats åt annat, se bara på hur riksdagsmän utnyttjar svagheter i ersättningssystemet. Invandrare är inte nödvändigtvis annorlunda än svenskar i det avseendet, tro’t eller ej!

Hittills har vi lärare varit helt i avsaknad av, ska man kalla det ”maktmedel”, när det gäller elever som inte sköter sina studier. ”Eleven har rätt till” heter det bara, och om eleven som misslyckas i sina studier och hen är närvarande ungefär 50 procent och inte heller gör sina läxor och/eller inte ens gör det som förväntas på lektionen – så nog måste det vara ”bristande individanpassning” och ”för lite elevinflytande”, samt ”för många obehöriga lärare”, som orsakar elevens bristande studieresultat?

Skrev jag spydigt. Med det sagt är det mycket eftersträvansvärt med individanpassad undervisning, men som sagt, hur är möjligheterna att bedriva en sådan fullt ut?

Jag är också fullt på det klara med att om undervisningen inte är intressant och känns meningsfull så desto mer utnyttjar förstås eleverna möjligheter att utebli och ändå få ersättning. Men de har ändå ett ansvar, även om undervisningen inte är rolig. Samtidigt: hur ”intresseväckande” är det reellt möjligt, även för den mest skicklige lärare, att göra svenskundervisning, som förstås liksom när det gäller all annan färdighet, ofrånkomligt också innebär att man måste gneta med mindre spännande saker en del av tiden?

”Elevinflytande” på så sätt att jag låter mina elever utvärdera mina lektioner gör jag regelbundet, för att på så sätt bli en bättre lärare som möter deras behov. Det är på något sätt en självklar del av professionen, att vara lyhörd för elevernas önskemål och behov. Och så länge det kallas ”…inflytande” är det okej; skriver man däremot ”elevdemokrati” far man med osanning och är allmänt flummig! Anser jag. För eleven ska inte bestämma, det ska läraren.

En typisk mening i Skolverkets rapport är att de såg att ”elever lämnades overksamma” när de avslutat en uppgift och inte alla andra var klara med den. ”Lämnades”. Att tänka sig att eleven här själv ska ta ansvar och repetera det den vet att den behöver repetera, att börja med de läxor som de inte anser att de hinner göra hemma är tydligen otänkbart i Skolinspektionens värld, trots att det handlar om vuxna människor. För mig som lärare är problemet inte att de lämnas overksamma, utan att de ibland gör sig overksamma. Anta att vi tränar läsning, och eleverna läser högt för varandra två och två en dialog till exempel. Jag går runt och lyssnar och hjälper. Allt för ofta ser jag att när jag väl ”lyssnat” på några så slutar de läsa, trots att det gick knackigt. De måste jag, en aning förtretad ibland, förklara att det inte skadar att läsa dialogen en gång till! Eller tio gånger. Även om jag inte kan hänga över allas bänkar och lyssna samtidigt.

Kanske kommer något skolvärk eller någon skolinfektion i framtiden också att förstå att det är jättejättesvårt att bedriva meningsfull undervisning för elever som inte är där och inte har gjort det som läraren påvisat måste göras för att komma framåt. Eftersom de inte behöver det. De är stressade och pressade och kan man få ersättning i alla fall utan att närvara och om det inte ”händer något” om man låter bli att göra läxor eller prestera vid lektionerna, så känns det kanske i en hel del fall inte så angeläget. När det kanske dessutom pågår ett brinnande krig eller finns andra problem i hemlandet där släkt och vänner befinner sig.

De är nämligen väldigt lika oss svenskar, de där invandrarna! Och som jag ser det bidrar bristerna i det rikstäckande sfi-systemet till att samla röster åt SD. Och det gillar jag inte.

För övrigt, sa jag att jag älskar mitt jobb? Trots allt. Jag möter dagligen motiverade och kämpande och uppskattande elever och det är en ren fröjd att vara i klassrummet för det mesta. För den sakens skull ska man inte låta bli att påtala de problem som finns.

Obehöriga äga ej tillträde (till fast lärartjänst)

Jag är en obehörig sfi-lärare!

Och såna har man ju hört talas om i den offentliga debatten… liksom om obehöriga lärare rent allmänt – ”som att låta vem som helst utan läkarutbildning operera en hjärtsjuk eller ställa cancerdiagnoser!” Liksom.

Det kan låta slagkraftigt när lärarfacken argumenterar på detta vis, och jag förstår att man vill ta till sådana argument för att höja status och löner för dem som faktiskt är formellt behöriga, men man måste ändå ha en sak klar för sig – många formellt obehöriga lärare är inte alls i avsaknad av utbildning inom sitt område. Men många har kanske inte EXAKT den utbildning som ger stämpeln behörig och i slutändan”legitimerad lärare”. De kan trots detta ha en lång utbildning och lång erfarenhet inom det område de undervisar i.

Som jag. Som har en universitetsexamen i svenska med språklig inriktning förutom mina övriga språkstudier. Som har 20 års erfarenhet av att undervisa och har fortbildats i bedömning, betygsättning och en massa annat under årens lopp. Jag är f-n i mig inte ”obehörig”! Men ändå är jag det formellt. Liksom respekterade kollegor som närmat sig 60, har undervisat på sfi i många år och skrivit egna, utgivna läromedel. De måste göra om sin utbildning nästan från början, har jag förstått.

Jag stödjer i och för sig alla ambitioner att höja lärares status och löner. Men man måste nog ändå komma ihåg att det kan finnas en otroligt stor skillnad mellan obehörig och obehörig, och det framgår oftast inte i debatten. Jag menar också att det är för svårt för erfarna lärare med ämneskunskaper att bli behöriga.

Men visst, mellan en nyutexaminerad behörig sfi-lärare och en obehörig lärare med ämneskunskaper skulle jag troligtvis välja den nyutexaminerade behöriga. Men mellan en nyutexaminerad behörig lärare och mig som har ämneskunskaper och lång erfarenhet inom mitt yrke, förutom ett stort intresse för det – skulle jag troligtvis välja mig! Jag tror inte att jag saknar några kunskaper i jämförelse med den nyutexaminerade vid det här laget, snarare tvärtom – däremot har jag begått ”fel” på mina elevers bekostnad genom åren. I början kunde jag ge dem alldeles för svåra uppgifter till exempel. Samtidigt kunde elever just uppskatta att jag inte var ”inprogrammerad” lärare enligt Lärarhögskolans modell och jag kände mig rätt populär som lärare i början av min så kallade karriär.

Men mitt budskap är som sagt: låt det bli enklare för erfarna lärare att erövra en legitimation om vi inte vill se lärarflykten öka, och låt oss nyansera oss något när vi diskuterar ”obehöriga lärare”. Kanske vore det bättre att skriva ”oerfarna lärare utan högre utbildning inom ämnet de undervisar i” i många fall?

1/7: Uppdatering: Jag publicerade även länken till detta inlägg på en Facebookgrupp som jag är – var! – medlem i och som heter Svensklärarna. Sedan dess har det haft över 2 400 visningar, vilket är absolut rekord för något av mina blogginlägg sedan mycket lång tid tillbaka.

Det var en säregen upplevelse i negativ bemärkelse. Jag befann mig plötsligt bland en grupp kvinnor, själva stolta ”legitimerade lärare” som ägnade sig åt rena skolgårdsmobbarfasoner. Avsiktliga och illvillga misstolkningar av det jag skrev, vägran att svara på något som rörde sakfrågan och i stället ägna sig åt personangrepp var väl det vanligaste. Det var på en sådan nivå att för mig helt okända (och legitimerade!) lärare skrev privata meddelanden där de stöttade mig men skrev att de själva inte vågade utsätta sig för mobben på detta forum. Ett forum för lärare…där en del av dem dessutom själva ansåg sig vara goda moraliska förebilder, framgick av en del kommentarer.

Hm, låt mig säga så här: Detta har INTE för min del bidragit till någon respekt för lärarlegitimationen, om så kallade legitimerade lärare tycker att detta är ett acceptabelt sätt att bete sig på.

”Oh, det här var fint!”

Citatet är från en gammal elev, en man från Afghanistan, som skrev detta i en uppsats efter att ha sett vårblommor vid vägkanten.

Men detsamma sa jag, när jag upptäckte att det växte massor med vallmor i Järfälla där jag jobbar. Jag trodde det bara var de som bodde söderöver som fick njuta av denna syn. och såna som har en Monettavla hemma. Men det har nog inte så många. I alla fall inte en äkta. De här vallmorna är äkta.

IMG_4275

IMG_4256 (2)IMG_4269 (1)

Ikonstatus

I Göteborg fick jag av Lottas syster en liten ikon. Detta på grund av att hon känner en munk i Spanien av någon anledning som jag inte vet. Han målade många små ikoner och hon hade med sig några stycken hem. Jag fick en.

Tala om glödande blick! Lite skrämmande nästan vid första anblicken. Men det är bra att det är en brunögd blick för det hade nog Jesus också. När jag pluggade ett år i syd-Frankrike gick jag förbi affärer som sålde Jesusikoner och andra religiösa attiraljer. Blåögd var Jesus alltid förstås, med långt gyllene hår, och helt tydligt hade han just tagit en ansiktsbehandling eller varit på spa, så len och rosig som hans hud såg ut att vara. Aldrig någonsin var han mörkhårig och stornäst och hade mörka bruna ögon.

IMG_3925

Felaktiga formuleringar kan ge ökad rasism

I dag meddelas att Fadime Sahindahls pappa får tidsbestämt straff. I texten skrivs också som många gånger förut, att Fadime mördades för att ”hon hade en svensk pojkvän”.  Jag tänker då på en artikel jag läste för några år sedan som beskriver att detta är en felaktig förklaring. Enligt denna mördades Fadime inte för att pojkvännen var svensk (han var dessutom svensk-iranier) utan för att hon själv bestämde att och med vem hon skulle ha en relation, oavsett vilken nationalitet den hon inledde den med hade. Hon skulle inte vanhedra sin familj genom att själv bestämma och därmed få sin far att inför omvärlden framstå som svag som inte kunde kontrollera sin familj.

Jag tänker mig att när massmedierna ständigt upprepar felaktigheter av detta slag så leder det till ökad rasism. ”Vi svenskar duger inte, de är för fina för oss vet man ju att de där invandrarna tycker” är uppfattningar som jag ibland hört. Mord i hederns namn är förstås avskyvärda, men de har inte med rasism mot svenskar att göra utan handlar bara om männens behov av att ha kontroll över framför allt kvinnorna i familjen. Det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn.

Tips till alla sfi-lärare: Så förklarar du ord som har med jobb och arbetsliv att göra!

Kopiera gärna och använd i din undervisning!

En människa kan ha ett arbete. Vanligen är hon på arbetet mellan kl. åtta och halv fem. Sedan förklarar hon sig arbetslös och går hem och utför i stället ideellt arbete i hemmet.  En del har som yrke att vara skådespelare, man säger då att de har en yrkesroll. Medan andra undervisar barn i skolan – de tillhör arbetarklassen.

En del har inget arbete alls men tillbringar lika mycket tid på Sergels torg med att köpa och sälja knark som andra tillbringar på sina arbetsplatser. Man brukar kalla dessa arbetsnarkomaner. Eller så är de motståndare till arbete – de motarbetar. Som tur är finns det många som är för arbete. De utför förarbetet – motarbetarna utför inget egentligt arbete men åtar sig ofta visst underhåll från A-kassan. Efterarbetet är det ingen som vill göra såvida man inte översätter ordet till engelska. Det kallas då after work.

Ibland gör man bort sig på arbetet och chefen säger att man inte är välkommen längre. Man har då råkat ut för arbetsvägran. Om chefen fortsätter att vägra en arbete kommer man till slut att börja lida av arbetsbrist, även om det ofta är lönebristen som ger de första allvarliga symtomen. Då gäller det att snabbt hitta ett nytt arbete.

Det här är problem som man kan stöta på när man från att ha varit arbetsstöd kastar sig ut i arbetslivet igen. Men trots allt är det många företag som söker pigga och levande anställda och framtiden ser ljus ut för dessa. De kan förvänta sig lön för sitt arbete och åtnjuta trevliga medarbetarsamtal med sina kollegor under fikapauserna. Efter att man pausat fikat under dessa samtal återtas fikat ofta när arbetet sätter i gång igen för kollegorna efter pausen. Ofta under minst lika trevliga former som de man hade under fikapausen, och många glada skratt kan höras från dem som inte sköter sitt jobb utan fikar bort dagen i stället. Det kallas arbetsglädje.

Alla kan känna arbetsglädje på jobbet men alla kan inte göra raketkarriär. Det är det bara astronauter som kan göra.

Vi raggar elever i Krakow – del 2 (det soliga inlägget)

Soliga och soliga förresten, men det finns i alla fall sol på många av bilderna, och det gjorde det inte i förra inlägget.

IMG_7712Här till exempel är två pållar med dammvippa på huvudet i solskenet på Rynek Glówny, det mycket stora medeltida torget i centrala Krakow.

img_76921

IMG_7717-ed

IMG_7708

IMG_7709

IMG_7711Förutom turister i hästdroskor och på gatorna fanns det också brudpar överallt, tydligen är det väldigt populärt att gifta sig i Krakow.

IMG_7707Jag smygfotade dem när de blev fotade.

IMG_7557IMG_7575-ed

IMG_7500Och skulle det visa sig att det äkta ståndet leder till graviditet, så ska man veta att pappaledighet fanns i Polen redan på Jesus tid! För man får väl förmoda att det är Josef som tar ut sin del av föräldraledigheten ovan? Och då var han ändå bara plastpappa.

IMG_7561Polen är mer katolskt än påven själv, om ni inte visste det, och Krakow är Europas kyrktätaste stad. Vartannat hus är en kyrka! Den förrförra påven Johannes Paulus II var också just från Polen. Kyrkan ovan glömde jag att kolla namnet på, eller också innehöll det för många konsonanter för att jag skulle kunna läsa det.

IMG_7563Italiensk glass är gott även i Polen!

IMG_7566Fast allt var naturligtvis inte soligt. Det finns till exempel fortfarande fattigdom i Polen. Här är en tomte utanför Mariakyrkan som tigger med hjälp av två hästar.

IMG_7729En hund och en råtta som tigger åt sin husse (hussar?).

IMG_7730Fast den berusade hussen blev arg och tyckte nog att jag borde gett en slant innan jag fotograferade och visade detta på sättet ovan samt med att säga något till mig som också innehöll väldigt många konsonanter.

IMG_7690-edEn konstnärlig Siberian Husky sålde tavlor inte långt därifrån.

IMG_7737-edEtt guldhus nära hotellet!

IMG_7581

För övrigt blev jag själv sugen på att ”slå till” när jag såg så många brudpar. Så jag gick ut och friade, men fick nobben av alla. Beror det på mitt utseende eller kan det ha att göra med mitt sätt? I vilket fall så tog jag saken i egna händer och ordnade lite romantik för mig själv på hotellrummet.

IMG_7589

Inte ens några nya elever lyckades jag ragga, men blommorna är i alla fall fina! Jag ska fråga mina kollegor i morgon hur det gick för dem att ragga elever. Det var ju ändå det som var själva syftet med resan.

Vi raggar elever i Krakow – del 1 (det grå inlägget)

I arbetet som sfi-lärare ingår resor vanligtvis inte i jobbet. Men där jag jobbar tänker vi nytt och annorlunda, och vi kom fram till att det var en bra idé att resa utomlands och erbjuda människor vi mötte att läsa på sfi om de skulle flytta till Sverige. Inte för att vi har ont om elever eller polska sådana, men man måste gardera sig inför framtiden. Så vi åkte till Krakow.

Och vilken stad det är! Väldigt vacker, om ni inte visste det. Och mina fördomar om Polen som fortfarande lite omodernt och ”olyxigt” kom på skam, trots bilderna i detta inlägg. Fast jag har förstått att det kan vara en avsevärd skillnad mellan att befinna sig i centrala Krakow på fint hotell och någonstans ute i landsorten även om det blivit stor skillnad även där sedan kommunist-tiden.

Nåja, här är är lite bilder:

IMG_7488Flygplatsen i Krakow var det enda som gav ett grått gammalt öststatsintryck. Men så var det mulet när vi kom, och att de gräver och bygger är utmärkt med tanke på hur underdimensionerad den verkade vara för dagens turistströmmar.

IMG_7512

Det fortsatte att vara mulet och vi hittade ett huvud på det stora torget i gamla stan.

IMG_7505Ashti var förkyld men ändå vacker och passade bra i svart huva inne på slottsinnergården till slottet Wavel (Polens nationalsymbol) denna mulna dag.

IMG_7535Krakow ligger bara sex mil från Auschwitz. Jag avstod från besöket till koncentrationslägret, det kändes för tungt. Här är ett monument på en judisk kyrkogård i Krakow, till minne av de mördade drygt en miljon judarna i Auschwitz.

IMG_7533Här är en trädgård i de judiska kvarteren.

IMG_7540I samma kvarter stärkte vi oss med en fika på ett genuint polskt café med stearinljus, mörka tapeter och plyschgardiner, där tavelramarna ramlade ner när man gick in och dörren till toaletten saknade handtag. Vad sägs om cappucino med vodka för 35 kronor? Som tur var var vodkan lite sötad – vi hade förberett oss på en horribel smakkombination men det var gott!

IMG_7546

Här tittar jag beundrande på en kollega och hennes sätt att svepa vodkan!

IMG_7591Men man behövde inte lida brist på alkohol annars heller, om man inte ville. Den här bilden av butiken med dygnet runt-öppet är tagen från mitt hotellrum.

I del två blir det soligare bilder!