Jag läste att filmskaparen Alan Resnais har dött. Ni kanske inte vet vem Alan Resnais är, men det är bara för att ni är obildade, okultiverade och simpla människor i allmänhet. Alan Resnais var en fransk filmregissör som skapade filmer som I fjol i Marienbad och Hiroshima, min älskade. Hans filmer kallas auteurfilm, vilket jag skulle förklara som att det är filmer där regissören inte tillåter skådespelare, fotografer, klippare eller andra att få ta del av den eventuella äran för filmen. Allt är regissörens (l’auteur på franska, betyder även författaren) förtjänst och det är bara hans konstverk, ingen annan ska få snylta på äran för det!
I alla fall fick jag av någon synnerligen outgrundlig anledning för många år sedan för mig att läsa filmvetenskap när jag pluggade till min universitetsexamen och redan hade klarat av mitt huvudämne svenska. Jag var inte alls särskilt filmintresserad men tänkte att det kunde vara ett nytt djärvt grepp av mig att läsa något så, när det gäller mig, oväntat. Tyvärr var jag också under denna period mycket deprimerad, så som jag varit periodvis under mitt liv, men hade inte fått någon behandling för detta då. Förstod inte ens att jag var ”deprimerad” vid den tiden och mådde bara dåligt och kände ett slags overklighetskänsla inför tillvaron. Den som varit deprimerad vet vad som menas med att känna sig som om man lever sitt liv inuti en glaskupa.
Med denna erfarenhet i bagaget vill jag råda er: Se inte franska ”konstnärliga” filmer, som alltid är gravallvarliga och har en tendens att vara totalt befriade från minsta lilla gnutta humor, om du känner dig minsta lilla deprimerad! Jag känner fortfarande obehag bara jag ser titeln I fjol i Marienbad och kanske är det väldigt orättvist mot Alan Resnais. Det var väl inte hans fel att jag var deprimerad just när jag läste filmvetenskap?
I vilket fall tänker jag ”sno stilen” som det heter på modebloggarvis nuförtiden: Det här är en auteurblogg. Fast jag kan dela med mig lite av äran (?) till katterna.
En trevlig tjej 
Märkligt. Jag vet mycket väl vem AR är. Hoppsan, det är ju dina initialer! Inte underligt att du är deprimerad. Alltså: jag känner till den där auteuren, men jag känner mig simpel ändå.
GillaGilla
Fasiken! Det är jag själv som gjort den där Marien-dåligfilmen! Då förstår jag.
Tackar inte så mycket för informationen.
GillaGilla
Du får väl ställa dig framför en spegel och begrunda vad du ser. Är du skendöd, död eller stendöd? Av ditt svar kan du sluta dig till om du är möjlig auteur till de där deppiga filmerna:
GillaGilla
Här tyckte jag att jag fick till en lysande kommentar.
GillaGilla
Det håller jag med om och jag minns att jag har läst den och svarat men tydligen inte det sistnämnda. Kan ha försvunnit också, för det gör svarskommentarer ibland på min blogg.
GillaGilla
Räcker upp handen och erkänner mig skyldig… jag är obildad, okultiverad, simpel och har noll koll på vem han var. Men vet du vad, det är jag inte det minsta ledsen över
Varför? För jag ger mig tusan på att han hade noll koll på vem jag är heller. Har jobbat med likabehandlingsplan i skolan, så rätt ska vara rätt… alla ska behandlas lika… eller???
Tisdagskram från Mogi
GillaGilla
Detta var mycket visa och tänkvärda ord av dig! 🙂
Likabehandlingsplan precis!
Kram
GillaGilla
Hiroshima min älskade är en av dom stora filmupplevelser i min ungdom. Som tur var ,var jag inte tillräckligt sofistikerad att fastna i regissören utan själva storyn,narrativ. En av dom bättre upplevelser av omöjlig kärlek och ack så hjärtskakande härligt sorglig film, ett helt liv som levs på 24 timmar.
Nu har jag levt ett hel liv på många årtionde och några Hiroshima upplevelser i pagen.Jag lovar det har varit värt att ta riskerna men ack så vemodigt att minnas. För övrigt är asllting som det skall.
Förresten , kärleken är bra mot depression. Det behöver inte vara en annan människa utan en stor eller mindre vision som är värt att satsa livet till funkar bra det med.
GillaGilla
Ja jag får väl ge Resnais en ny chans så småningom, det här var länge sen och som sagt inte under mitt livs höjdpunkt. Har sett lite av Hiroshima på tuben och den ser mer tilltalande ut än Marienbad.
Fast är inte helt säker på att du har rätt om kärlek och depression faktiskt!
GillaGilla
Vist är kärleken ett tveeggad svärd..När det fungerar, allting är möjligt, men när det sviktar framkallar det depressionen..Depressionen är ett resultat av en känslomässig katastrof. Katastrof utan hopp för att det finns liv efter det. En riktig depression är ett känslomässig upplevelse av att livet inte längre har en mening.Meningen försvann när möjligheten för kärleken försvann. Det är möjligheten för kärleken som ger hopp och mening i livet .Utan kärlek bara ett hopplös längtan och självförebråelser kvarstår.
Man kan inte kommendera fram det livsgivande hoppet.Hoppet växer fram som sidospår utav upptäckten att det finns något i livet som väcker mitt engagemang och att det är värt att göra ett försök. Och att man kan äntligen vara sunt arg på jäveln som övergav mig och jag slipper att anklaga mig själv. När självföraktet för det ynkliga självet försvinner, då kan man för sin egen förvåning upptäcka att en ny relation är en möjlighet..Förutsättningen är att man tar risken och hoppar till det okända igen.
GillaGilla
Där kan jag hänga med.Men jag har aldrig själv kopplat depression till ”kärlek”. Som frånvaron av självkärlek ja, men om ”självkärleken” inte finns tror jag inte det hjälper så mycket om en partner stannar eller går. Eller?
GillaGilla
Tyvärr det är som du säger.En depression är inte att leka med.Självkärleken hänger ihop med självkänslan och självuppskatningen. Det finns dom vilka aldrig har haft det och det finns dom som har förlorat det.
Det finns inga generella klokskap att föreslår som bot , dom låter bara som snusförnuftig oförståelse.
Men jag undrar om du har prövat på att gå i psykoterapi? En riktig psykoterapi ,ingen quic fix variant.
Jag har haft flera kontakter under en lång tid med djup depressiva människor. Överraskande många blev riktig bra eller åtminstone fick lindring för sina sinnesstämningar.
Hemligheten är att hitta för personen passande terapeut . I det här sammanhang man har rätt att vara kräsen , kemin måste funka.
Har man ordnat liv med arbete som man orkar gå till, vänner och livssammanhang och tillräckligt intelligens har man goda förutsättningar att genomföra en upptäcktsresa ,upptäcktsresa där man kan hitta oväntade skatt.
GillaGilla
Ja jag går i terapi nu, och precis som du säger är det väldigt viktigt att det är rätt terapeut ”som det funkar med”. Det har jag nu. Jag mår rent allmänt mycket mycket bättre än när jag såg Resnais-filmen, då hade jag inte ens blivit diagnostiserad. Det var kanske 20 år sen! Sedan följde många år av upp och nergångar, olika mediciner och mycket lite och dessutom inte fungerande terapi. Nu är jag som sagt på banan igen, och jobbar fast jag orkar inte riktigt med heltid.
Tänkte byta ut ordet självkärlek i förra kommentaren till självacceptans, men vet inte riktigt vad rätt ord är.
GillaGilla
Fint, jag var ett ögonblick en smula bekymrad. Det där med jobbet, var försiktig. Människor med krävande samvete ivrar sig lätt och återvänder för tidigt till jobbet. Kanske dina katter är extra terapeuter för dig? Djuren kan funka så när man har känsla för dom.
Marienbad var förvirrande för mig men jag satt kvar eftersom jag trodde att det var konst i högre skola.I dag avgör jag själv om konsten i fråga är något för mig.
GillaGilla
Nej, tacka vet jag ”Skärgårdsdoktorn”!
GillaGilla
Ja. Det finns så mycket fint om man bara bryr sig om att leta lite.
GillaGilla
Jag visste att du skulle förstå!
GillaGilla