Nu vill jag ta tillfället att klaga lite, och jag hoppas verkligen att både kollegor och elever läser detta. Saken är den att det har varit tårta på jobbet nästan varenda dag i två veckors tid nu! Alltid är det något eller någon som ska firas och både lärarkollegor och elever är alltid generösa och kommer med inte bara tårtor utan choklad och kakor – hur tror ni att det blir för en som ser sig som sockerberoende då?
Jag försöker sluta men så kommer jag upp i personalrummet, lite trött med lågt blodsocker, och så står en smarrig chokladtårta där på bänken och väntar på att bli uppäten! Tror ni jag klarar min föresats att avstå från fikabröd då?
Det har stora likheter med när jag i mina yngre år serverade på begravningskaffen, och de anhöriga inte ville ta med sig det överblivna brödet hem, vilket hände ofta. Då satt jag där, allt som oftast, när begravningsgästerna gått hem, och proppade i mig snittar med lax och räkor eller renkött med pepparrotscrème och avslutade med en halv frukttårta. (Dock kunde jag avhålla mig från att dricka upp tio öppnade, halvfulla flaskor med ljummet lättöl, som blivit över.)
Ska man nu inte slippa detta ens som sfi-lärare?
Inväntar förväntansfullt era sympatier och varma deltagande i min svåra situation.
En trevlig tjej 
Mina sympatier. Det här är ett allvarligt problem. Räkna ut hur många ggr per vecka folk smaskar i sig något kaloririkt på jobbet och ingen behöver undra varför vi får problem med att fortsätta vara slimmade.
Jag har sett det här även utifrån, på min mors boende. På ett år har personalen ökat till nästan det dubbla och nej, de har inte blivit fler.
GillaGilla
Jo. Det är ett allvarligt problem, även om det inte är kollegors och elevers givmildhet som är problemet, utan att jag hör till dem som inte ”klarar av” att avstå och att många är som jag. För mig är det inte enbart en viktfråga, utan jag kämpade med detta även när jag var smal, för att jag mådde dåligt av mina kraftiga blodsockersvängningar.
GillaGilla
Jag såg på Skavlan att han den där doktorn som står bakom 5:2-metoden hade uppfunnit den när han fick diabetes typ 2. Han pratade om fettet runt de inre organen och det lät vederhäftigt. Hans blodsocker normaliserade och han slapp medicinera när han började med dieten. Nu behöver nog inte alla hoppa på en diet eller så, det kan ju räcka med att man tänker på att avstå från sött för det mesta. men egentligen är det nog lättare att avstå helt än att vela hit och dit.
GillaGilla
Att vela hit och dit underhåller suget, är jag helt övertygad om (och inte bara jag). Har inte sett Skavlanprogrammet i fråga, men jag själv tror att 5:2 fungerar enbart om man är helt ”sockeravgiftad” först, annars skulle jag få migrän så det sprakar om det vid varje ”2-tillfälle”.. Tror själv att jag bör försöka följa grunden i LCHF, även om den dieten också kan ta sig extrema uttryck och då en del av det som förespråkas där kan komma att behöva revideras i framtiden.
(höll på att missa din kommentar igen, för att den var så ”inbäddad”)
GillaGilla
Har du inte klickat i nånstans att du får meddelande när någon kommenterar?
GillaGilla
Jo alla kommentarer kommer upp i min e-post, men där är de ju också i ”en klump” när jag kommer hem och öppnar datorn, så det är lätt att missa ändå.
GillaGilla
Så både SFI-lärare tvingas, liksom deras elever äta likt begravningsbyråpersonal? Det låter mer glamoröst än mitt liv på det ”hälsofrämjande” sjukhuset, för där har jag fått strida för min onsdagskaka. Den var inte tillräckligt hälsosam jämfört med stressen och pressen i korridorerna 😉
Själv avstår jag gärna kakan, och blir ruskigt avundsjuk på överblivna snittar….
GillaGilla
Nja, snarare som kyrkpersonal. På begravningsbyrån är det nog bara de som är ”ute på fältet” som hamnar i tårtträsket.
Får man bara en onsdagskaka så är det väl klart att man vill slåss för den! Jag hade slagit ner första bästa som försökte stjäla den för mig, oavsett om det var en svårt sjuk och gammal patient eller en besökande. Själv blir jag avundsjuk på den som kan säga ”jag avstår gärna kakan” för något sådant har jag aldrig upplevt.
GillaGilla
Hmm? Nu fick jag min kommentar att handla om mig, när jag ville framföra mitt hejarop till dig, som åtminstone har ambitionen att avstå.
GillaGilla
Tack! Åtminstone ”ambitionen” har jag alltid haft. 🙂
GillaGilla
Hehe, stackars dig. Fast det låter lite trevligt också…. 😉
GillaGilla
Jovars!
GillaGilla
I mitt jobb ingår ca tre fikan per dag. Försöker jag följa min ansats att bara ta en kaka per gång utbryter kriget och folk dör av besvikelse. Medan jag inser att jag inte borde äta tre kakor per dag.
GillaGilla
Jag vet: Präst = diabetiker (typ 2) har jag fått lära mig, och troligtvis är det ännu värre för diakoner.
GillaGilla
En annan sockerberoende tycker att det där frestandet är så nära kriminellt man kan komma utan att det är straffbart. Jag beklagar att det finns så mycket trevligt att fira på ditt jobb och hoppas innerligt att det upphör å det snaraste! Min bror prästen lyckades för övrigt med en dramatisk omläggning av sitt prästerliga liv när han en vacker dag började säga nej. Han lade väl till ett tack också skulle jag tro, men för övrigt begriper jag inte hur han lyckades. Alla dessa besvikna, bjudande församlingsbor… Hur klarade de att få detta slängt i ansiktet? Jag vet inte riktigt hur han gjorde, men på något sätt hänvisade han till hälsoskäl, började strikt äta groddar och annat hälsosamt när folk såg på och drack hädanefter enbart te vid alla sina ”varsågod-och-ät”-möten. Imponerande tyckte jag!
GillaGilla
Ja, att vara präst och lyckas med detta är en stor bragd. Men att ”äta groddar” i närvaron av tårtor och snittar? För mig är den tanken en omöjlighet, dvs jag hade börjat mörda de som stått närmast om jag föresatt mig att äta groddar i dessa sammanhang. LCHF tror jag kan fungera i sådana sammanhang, dvs köttet och laxen och såsen och osten – men inte groddar. Var han verkligen sockerberoende innan han la av?
GillaGilla
Ja, detta är verkligen krångligt och frustrerande. Jag är också väldigt sockerberoende, men jag kan låta bli helt – om jag riktigt bestämmer mig för det. Ändå är det en ständigt påfrestning att dels bli påmind om detta eländiga beroende, dels tvingas göra snälla medmänniskor besvikna. Faktiskt ännu värre än att vara lite allergisk och inte kunna äta allt. Det som är trist är också att inse att detta beroende inte alls är accepterat som något att ta hänsyn till. Och ändå – jag försöker se det som en träning i att vara den jag är utan att frestas ta på mig offerkoftan. Modellen att säga nejtack och förvänta sig respekt är nog den enda möjliga. Hårdträning i att härbärgera motstridande känslor är situationen definitivt. Lycka till Anna!
GillaGilla
Bra ord. Att se det som en träning och”inte frestas att ta på sig offerkoftan”! För hur lätt är inte det… Och kanske är det en bra metod, om man själv är seriös i att man verkligen har slutat, att säga att man är allergisk i stället för att försöka förklara för människor som inte förstår. Jag har tänkt så ibland, men sen insett att då blir det ju väldans knepigt om de människor som bjudit mig tidigare och jag tackat nej då för att jag är allergisk, sedan ser mig hugga in på en Toscatårta vid ett annat tillfälle. Min mamma försökte nästan ända fram till sin död att sluta med sockret, och detta inte på grund av övervikt utan för att hon mådde dåligt av det, även om det också gav en stark men kortvarig njutning.
GillaGilla
Det sägs att man ska vara snäll mot sina medmänniskor, men när de försöker att mobba och frysa ut en genom att ställa fram en massa läckerheter är oförsvarbart! Det är ju som att langa sprit till en alkoholist fast värre! De vill helt enkelt få dig att RULLA fram!!! Ta sats, kura ihop dig till ett klot och kör över dem! / Tant Herrmann
GillaGilla
Just det! Mobba och frysa ut är rätt ord när det gäller dessa oförsvarliga tårtor, och jag tänker anmäla alla till ”Allmänna tårt- och mobbningsnämnden”.
Fast visst finns det på riktigt likheter med att försöka truga en alkoholist att dricka!
Tycker om tanken på att rulla ihop mig till ett klot!
GillaGilla
Förstod att du gillade tanken! 😆
GillaGilla
Trösta dig med att det inte är just en sak som man äter som betyder allt. Ta en liten bit och ät soppa till middag!
Men nu vill jag fråga en sak. Hur många gånger vid fikat hör du följande kommentar
– Åh, jag skulle ju inte äta det här…
Det är något helt sjukt i Sverige att man så fort man sätter sig vid ett kaffebord så finns det någon som brukar yttra detta.
Jag, som själv är mycket långt från idealvikten, blir jätteirriterad när trådsmala personer håller på så. Men nu har jag en kommentar som jag brukar ge
– Tror du att det är just den kakan (tårtbiten) som kan orsaka övervikt?
GillaGilla
”Ta en liten bit och ät soppa till middag” funkar inte för den som är sockerberoende. För den som är sockerberoende kommer att kräva mer än en liten bit och dessutom pannkakor eller i alla fall en semla efter soppan! Såvida man inte kunnat sätta i sig ett flertal ljumma baguetter med mycket smör till soppan…
Fast jag håller med dig om att det är tröttsamt med nojande och snackande från smala personer, i alla fall om det enbart handlar om vikten. Ät eller låt bli men håll käften i båda fallen, kanske man kan säga. Men att vara sockerberoende handlar om mycket mer än vikt. Jag var hur smal som helst ända tills jag fyllde 30, men försökte ändå sluta på grund av mina blodsockersvängningar som gav mig huvudvärk, migrän, trötthet och dåligt humör så fort mitt blodsocker var lågt.
GillaGilla
nya tant lila. Nu kanse du inte själv lever efter din devis om att ta en sopa till middag efter kaka, men om du nu gör det så verkar det ju inte funka för dig eller hur.
*lika sur på dem som försöker lägga sig i hur andra äter och blir sött över att någon vill stå emot en kaka oavsett storlek på kropp*
Anna: Varför ska inte smala få beklaga sig över att de inte borde äta den där andra kakan? Får man inte klaga om man är sk smal?
GillaGilla
”Får och får” – tycker det är lite okänsligt att stå och kokettera om hur hemskt det är att man åt en kaka till, om den som säger det är smal och kanske en överviktig står bredvid och också tar en till kaka. Sedan är det väl iofs en bra regel att inte snacka så mycket om sådant när man äter med andra, utan åtminstone låta dem få ha sin ”kakupplevelse” i fred.
GillaGilla
Det är väl jättelätt?! Gå inte till Personalrummet. Ta en promenad i stället! 😃
GillaGilla
”Stick och brinn hörru!”
Skriver jag lika skämtsamt och vänligt menat tillbaka.
GillaGilla
Tack för ditt outtröttliga arbete på Dags blogg! Du skriver klokt och roligt och fyller en viktig funktion genom att störa normaliseringen av alla hans märkliga resonemang och kullerbyttor i kommentatorsfältet. Tack!
GillaGilla
Tack själv för uppmuntran!
GillaGilla
Blir arg på detta eviga trugande och ta illa upp för att man tackar nej. I mitt fall så är det faktiskt så att jag för det mesta inte trycker det är gott med kakor och socker. (Men ibland så blir jag sugen. Typ ett par gånger i halvåret). Så jag bestämde mig tidigt för att inte stoppa i mig saker som jag vet inte är nyttiga och som jag dessutom inte tycker om bara för att vara artig. Det är jag inte skyldig någon och dem som tycker annorlunda blir jag arg på.
Man jag till skillnad från dem med sockerberoende har ju inga problem med att ”stå emot” när någon trugar, så mitt fall är ju näst ett lyxproblem i sammanhanget. Men just därför så blir jag desto argare för alla trugare när jag vet att det finns dem som genuint behöver stå emot. Mina tankar går också direkt till liknelsen att fresta en alkoholist med vin. Skulle ingen få för sig att göra och inte ta illa upp över om man tackar nej.
GillaGilla
Alltså detta med kakor och damer/tjejer som gnäller är löjligt! Jag tror inte att jag har satt mig vid ett kaffebord utan att minst en person har satt igång med att hon inte skulle äta något- egentligen- fast hon äter i alla fall! Som exempel kan jag ta det fredagsfika vi hade på mitt sista jobb. Det var helt frivilligt, och vi bakade på schema. Nog började folk, trots detta, att gnälla! Varför går man och sätter sig vid ett frivilligt kaffebord och sätter igång att snacka om att man inte borde äta något? Det handlar alltså inte alls om att truga. Gör någon det idag? Det är väl ganska oartigt?
Självklart beror ens vikt på det man SAMMANLAGT äter. Därmed inte sagt något om sockerberoende som jag inte vet så mycket om.
GillaGilla
Sedan förstår jag inte varför man gör personliga påhopp som ”verkar det ju inte funka för dig heller”.
Vad vet Hmm om det? Jag hade kanske varit ännu tjockare om jag inte hade gjort så!
Det är ju lite i samma stil som på Bloggardag. Man går på personen i stället för på saken.
Där måste man antingen vara masochist eller mycket stryktålig när man löper gatlopp, för det gör man garanterat som kvinna med något avvikande i tro eller åsikter.
Och man ändrar garanterat inte en enda åsikt där! Själv har jag gett upp flera gånger. Men ibland känns det som om man måste svara någon, för det de skriver alltför gräsligt och fullt av fördomar.
GillaGilla
Jo, fast tant lila, din fästman tillhör för mig ”en av de värsta” när det gäller att gå på person och inte saken när det gäller den blogg du refererar till, och jag fattar inte heller att du finner dig i det du finner dig i – stå upp för dig själv, kvinna!. Som häromdagen, då i stället för att försvara dig mot helt vansinniga påhopp från ”katoliken”, påstå att det var för att jag ”hjälpt” dig som katoliken höll på som han gjorde och att det i och med detta fanns ett slags ursäktbar anledning. Förutom att ”katoliken” hade skrivit vad han skrev till dig innan jag kommenterade där, och då inte som ett svar på ”katolikens” påhopp utan på att ”HH” kallade dig ”lilla”, så försvarar man ”sin kvinna” och håller inte på så där. Ta och sätt din egen fästman på plats lite, innan du klagar så mycket mer på tonen på bloggen du refererar till!
”Nu tant lila tänker jag inte tillåta några fler kommentarer från dig i detta ämne.”
GillaGilla
Mina relationer klarar jag utan inblandning och jag står inte för vad andra skriveer!
GillaGilla