Gravsättning av urna – så funkar det

När jag var liten var jag hysteriskt, och då menar jag hysteriskt, rädd för allt som hade med döden och kremering att göra. Tanken att mina föräldrar en dag skulle dö var förstås ännu hemskare, men den dagen var ju om en sådan lång evighet fram så att den dagen nästan inte fanns, som för de flesta barn som växer upp och har friska föräldrar, tror jag.

Men evigheten gick över; även jag blev vuxen och hann oroa mig gott och väl i många år inför vetskapen att jag en dag skulle mista mina föräldrar, och i julas dog min mamma. Detta har jag skrivit om tidigare. Av olika, men goda, skäl blev gravsättningen av hennes urna inte av förrän nu i maj och sammanföll med dagen då hon skulle ha fyllt 78 år. Och nu kändes det fint och helrätt med kremation och urnbegravning, även om döden på så många andra sätt fortfarande känns helfel.

I vilket fall så visste jag inte tidigare så mycket om hur en gravsättning av en urna går till. Kanske vet inte ni heller? Så här gick ”vår” gravsättning till:

Vi hade varit på kyrkogården och rekat innan och bestämt var vi ville att graven skulle ligga, i de ”kvarter” där vi visste att det fanns lediga platser. Om det finns lediga gravplatser på en kyrkogård beror på om det är kistbegravning eller urnbegravning och det finns också bestämmelser när det gäller mått på gravstenarna för de olika kvarteren. Begravningsbyrån hjälper med alla kontakter med olika myndigheter.

Gravstenen måste inte vara färdig vid gravsättningen. Vi har just lämnat in vår egendesignade skiss med kyrkomusikanknytning, då båda mina föräldrar är kyrkomusiker och det sedermera också kommer att bli min pappas gravsten. Den ska först godkännas av kyrkogårdsförvaltningen, innan gravvårdsfirman börjar arbeta med den, och den beräknas bli färdig om ett par månader, enligt gravvårdsfirman.

Det är tydligen inte så vanligt att en präst närvarar vid urnsättningen har jag förstått, men jag vet att begravningsentreprenören också ofta kan bistå som officiant, som det heter. Ibland är bara kyrkogårdens vaktmästare med.

För de som är mer eller mindre troende finns det också en särskild ”ordning” för gravsättningar/urnsättningar i slutet av Den svenska psalmboken, med texter som passar att läsa då, men man behöver givetvis inte läsa något alls eller följa någon förutbestämd ordning. I vårt fall läste vår pappa texterna och bönerna som stod där själv.

Vi som hade samlats runt graven var hennes allra närmaste, vi var nio personer tror jag. Begravningsgudstjänsten var en offentlig högtid för alla som ville närvara; vid urnsättningen var vi bara familj och närmaste släkt. Vi sjöng två psalmer: En vänlig grönskas rika dräkt (ganska självklar psalm att sjunga i mitten av maj!) och begravningspsalmen framför alla andra: Härlig är jorden.

Urnan stod framför graven, som var ungefär en armslängd djup och klädd med en grön matta på ovansidan. Min bror och jag sänkte tillsammans urnan i graven i slutet av den lilla ceremonin. Jag hade lagt min bukett med vitsippor, gullvivor och körsbärsblom i graven först, innan vi sänkte urnan. De som närvarade hade precis som vid en begravningsgudstjänst med sig en ros var som de la runt graven. Sedan skulle tydligen vi i familjen hälla tre symboliska spadtag, med en liten skopa med jord från en hink, över urnan. Man kan sedan välja om man själv vill fylla igen graven medan alla är samlade eller om man vill lämna detta åt begravningsentreprenören eller vaktmästarna/kyrkogårdsarbetarna. Vi valde det första.

Vi hade valt en urna som bryts ner eftersom vi tycker om tanken att askan förenas med naturen och kan bli grogrund för nytt liv så småningom.

Så där – känner ni er lite klokare nu och har fått svar på alla era frågor om hur en gravsättning av en urna kan gå till? Nähä. Men då beror det nog på er och inte på mig.

Min mammas grav i mitten just efter gravsättningen. Den sista grästuvan ska fortfarande sättas på plats när jorden sjunkit ner lite så att det blir en jämn gräsyta.

 

Begravningsentreprenören Maj-Lis Gerelius, 84 år, in action på Sandsborgs kyrkogård i Stockholm. Hon bodde som ung och bor fortfarande i samma församling där min morfar var präst och hon kommer ihåg min mamma som tonåring när hon sjöng i Bromma kyrka tillsammans med mina två mostrar.

 

Vy från gräsrotsnivå över Sandsborgs kyrkogård den 14 maj.

”En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken. När vinden går över det, då är det inte mer, och dess plats vet inte mer av det.” (Psaltaren 103).

Så vacker men sorglig denna vers är! Men sann på många sätt. Vet någon förresten vad blomman på bilden heter? Den fanns överallt på kyrkogården.