Jag har inte bloggat på länge och i sanningens namn inte gjort så mycket annat heller.
Något jag faktiskt gjort är att sörja försäljningen av vårt lantställe på Blidö i Stockholms skärgård och det på ett närmast perverst sätt.
Ibland känns det som om jag sörjer det mer än pappas död. Men samtidigt så var det så förknippat med just pappa – han älskade skärgården och havet lika mycket som jag. Han köpte en ålands-snipa som vi åkte på dagsutflykter i till de obebodda småöarna och jag vi minns doften av bensin blandat med hav där han satt och mekade med inombordsmotorn.
Jag har inte kunnat se en bild av en skärgårsklippa (eller till exempel titta på ”Sommaren med släkten” på TV) utan att det känns som om jag får ett knytnävsslag i mellangärdet.
Till mitt försvar kan tänkas höra att länge var lantstället det positiva i mitt liv – mycket annat var trist i min tillvaro som ung men min familj hade ändå denna stuga på ön! I stan var jag deprimerad, på landet var jag glad. Lite förenklat. Men det var en del av min identitet och har varit så ändå upp i den ålder jag är i nu.
Om jag föreställer mig ”paradiset” i dag är det att vakna upp då havets brus når ända till mitt sovrumsfönster som det ibland gjorde om vinden låg rätt (trots att vi verkligen inte hade sjötomt) och doften av kokkaffe når min näsa. Var det mamma eller pappa som var uppe först och gjorde ”kaffe på sängen”?
Stugan var liten och trären och doftade alltid gott i sig själv, av trä och tallbarr. Aldrig någon ”unken sommarstugelukt” som jag läser i kvällstidningarna att man ska vilja bli av med…
En normal högsommardag när jag var ung skulle jag bada i viken ett flertal gånger. Att bada är och var min favoritaktivitet.
Men OM den ”trärena lilla stugan” med stor skogstomt med åren behövde underhåll! Som jag helt enkelt inte har råd med, inte minst med tanke på min nuvarande worklesshet och därmed inkomst.
För att få lite perspektiv när det gäller hur ”synd det är om mig” som kände mig tvungen att sälja älskat lantställe kan man tänka på alla mina sfi-elever som lämnat sitt land, som hade en fungerande tillvaro och ett fint hus och en tillvaro de kanske älskade – men nu i dryga medelåldern sitter i en skolbänk i ett nordligt land de aldrig hade hört talas om förut och har förlorat i stort sett allt.
Det ger en lite perspektiv som sagt, när jag kvider över att jag inte kunde ha kvar vårt lantställe. Livet innebär förändringar och inget kan förbli som det var. På gott och ont.
På väg hem på en av de två bilfärjorna man måste åka för att ta sig till och från Blidö, förra våren. Sista gången jag såg vårt lantställe.