Barnsug, hundar och sfi

Jag har inga barn, som de som läser min blogg vet.

– Varför har jag inte det?

Har dock ingen frågat. Jag talar med kvinnor som hela tiden får frågan om barn och giftermål men jag har aldrig någonsin fått en sådan fråga av min släkt eller mina vänner. Alltid något att vara tacksam för.

När jag var liten var jag gravt ointresserad av bröllop och bröllopsklänningar och där upplevde jag kanske en liten skillnad jämfört med en del av mina tjejkompisar. Jag var också mer intresserad av djur än av barn. Men sedan jag blev vuxen kan jag känna ett ENORMT och  svårhanterbart sug när jag ser en gullig ettåring som ler mot mig med hela ansiktet på bussen när vi får ögonkontakt – jag vill, jag vill, jag vill också HA EN SÅN! Jag ”vill ha” en småtting som sträcker upp armarna mot mig och vill bli upplyft och som tycker att bara mamma duger.

Men sedan…tänker jag på att det är under en väldigt kort tid som barnet är på detta sätt. Under reklampausen på TV4 har det vuxit upp blivit något annat än den äppelkindade lilla som sträcker upp knubbiga armar i skyn för att bli upplyft. Då sitter de plötsligt med fötterna på sätet i tunnelbanan och spelar maniskt spel på Iphonen med otvättat hår eller med ett ton läppglans på läpparna och är allmänt avskyvärda. Och då känner jag ingen längtan alls. Jag har dock förstått att föräldrar kan känna något som liknar kärlek även när barnet/tonåringen befinner sig i detta tragiska tillstånd.

Som sfi-lärare måste jag givetvis skoja med bilden av den barnlösa kattägande kvinnan inför mina elever och talar kärleksfullt om mina pälsklingar och vilka exklusiva vanor de tillskansat sig. Men mest roligt är det nog att skämtsamt provocera de muslimska eleverna om hur min hund hade det när hon levde. De kan visserligen ha haft hundar själva, som vakthundar i en hundgård, men aldrig inne i hemmet, då hunden inom islam ses som ett i grunden orent djur- och tja, jag förstår hur den synen uppstod! Mina katter är aldrig intresserade av det som luktar starkt och äckligt, på samma sätt som hundar är, och  de skulle inte tycka att en torkad hästmocka var smaskens om de kom över en. Men jag älskade min hund i alla fall och givetvis fick hon ligga i sängen om hon ville det, vilket jag berättar för mina elever. – Jag brukade pussa henne på nosen också! lägger jag gärna till, om de fortfarande inte har kräkts efter sängbeskedet. Däremot delade jag inte en glasspinne med min hund, något som jag faktiskt sett andra mattar göra vid ett par tillfällen. Där går min gräns!

Jag är en himla bra lärare som ni märker. ”Jag skakar om och berör” brukar jag tänka själv. Och allt som skakar om och berör är ju positivt, som ni vet, även om det berör på ett negativt sätt.

25 thoughts on “Barnsug, hundar och sfi

  1. Att diskutera ”olikheter & synsätt” mellan olika folkslag är bara bra, tycker jag. För om man har kommit hit till Sverige som flykting så måste det ju vara lättare för den individen av att få veta hur vi svenskar lever. Man kan aldrig ”bygga broar” mellan olika folkslag om man inte visar var man står och hur man tycker och tänker. Respekt åt båda håll. Vill man själv ”bli sedd” måste man också vara villig att ”se” andra. Jag tycker dessutom att du är en utomordentligt bra SFI-lärare. För det är viktigt att man ”skakar om” lite då och då, för annars stelnar man i sin egen roll och som person.

    Gilla

    • Det mest främmande för många, vare sig de är kristna eller muslimer, verkar annars vara svenska samhällets syn på homosexualitet. Där hoppas jag att jag kan bidra med ett något litet närmande då de (förhoppningsvis) inte ser mig som en suspekt och dekadent person och vet att jag också tror på Gud.

      Gilla

  2. Jag har faktiskt tänkt på det här en hel del, Hur det känns om man har nått till en viss ålder och inte har fått några barn. Jag tog upp det med min man häromveckan och vi pratade om kändisen som visserligen inte var barnlös men som ville ha ett andra barn och adopterade ett. Jag har ju inte aning om villkoren för adoption för ensamstående och förmodligen är det svårt, men jag tror att jag skulle ha undersökt den möjligheten. Men jag vet ju inte, jag har ju mina barn och barnbarn och har svårt att föreställa mig hur det skulle vara om jag inte hade dem. Jag har en molande känsla av att jag kanske inte hade gjort något i alla fall utan låtit tiden rinna iväg. Det beror förstås på hur jag mådde.

    Och ja, det är en kort tid som barnen är så där äppelkindat änglalika, men då har man ju etablerat den där samhörigheten, det där osynliga bandet som gör att man klarar även det där tragiska tillståndet då föräldrar är töntar.

    Jag känner flera personer som är i din situation. Är de kolleger så frågar man inte efter skälet, är de närmare vänner så gör åtminstone jag det. En av dem är min barnkäre bror. Han bröt ryggen som ung och livet blev annorlunda. Han har sina hundar som han slösar sin kärlek på och uppfostrar efter konstens alla regler. Vi talade mycket om hans möjligheter att bli pappa efter olyckan, men han träffade aldrig den som han hade velat försöka med.

    Vi vet ju det, Anna. Du skakar om och berör som lärare och människa och det är precis det som gör det där lilla extra som får ungdomarna/eleverna/bloggarna att tänka till och tända till.

    Starkt känner jag din längtan.
    Kram

    Gilla

    • Jag kan också förstå kändisen, dvs Carola, som adopterade, och läser ibland hennes blogg om detta. (Och kan inte heller bli upprörd som en del blir och tycker att man inte får visa bilder på sina barn i bloggar.) Men om man vill ha ett till barn som ensamstående så känns det nog bra att just adoptera ett barn som inte har föräldrar alls, och man kan då lägga bort tankar på att man är ”självisk” m.m. som kanske kan dyka upp. Fast jag tror inte man får adoptera om man är äldre än 42 eller något, och lite äldre får inte heller adoptera bebisar utan bara lite äldre barn.

      Du har svårt att tänka dig ett liv utan dina barn – men det är ju bara för att du inte kan ha katt då du är allergisk! (Här skojade jag.) Ang din bror så är det ju just så, man är i de flesta fall inte ensam om att skaffa barn, och då vill man skaffa barnet en bra pappa eller mamma också och det är inte alltid helt lätt kanske.

      Tack för dina gulliga ord om hur jag är – jag skriver inte under på dem men tar tacksamt emot dem!
      Kram

      Gilla

      • Jag misstänkte att det kanske var så att spädbarn kanske hade en föräldraåldersgräns. Då är det ju svårt om det är just en baby man längtar efter.

        För bror min hade det blivit svårt att ha barn utan en flickvän, han har haft fullt upp att klara sin vardag ändå, men det finns ju som sagt ensamstående som adopterar. En av mina kolleger hade en syster som adopterade en indisk flicka, och kollegan delade ansvaret om henne, det var de helt inställda på från första början.

        Jag tror faktiskt att jag hellre hade haft en hund. Jag tog hand om min morbrors hund när jag var barn. Min man skulle vilja ha katt. Men nu har även ett av barnbarnen astma, så det faller bort.

        Gilla

        • Ja, hund valde ju jag också som första alternativ – jag var verkligen den ”genuina hundmänniskan” personifierad från början. Katter uppfattade jag som en aning ”tråkiga” även om jag tyckte om alla djur. Vilken tur att livet tar sig vändningar som man inte kunnat förutse eller planerat! Jag känner som du vet (och alla andra som läser den här bloggen) en oändlig glädje och tacksamhet över mina katter och har en helt annan känsla och förståelse för ”katten” nu än jag hade förut!

          Intressant om kollegan och barnet och kanske kan du inte lämna ut mer, men undrar över hur en ”kollega” kan utgöra en del av föräldraansvaret. En manlig eller en kvinnlig kollega? Hade de ingen annan relation mer än att de var just kollegor? Men jag kräver inte svar, som sagt.

          Gilla

  3. Om man har möjlighet att skaffa barn men inte gör det, då har man oftast mycket goda skäl för det, fast man inte nödvändigtvis är medveten om sina egna motiv.. Man gör instinktivt rätt. Konstigt nog, detta hindrar inte att längtan att ha barn kan finnas där ändå. Har man känslan för katter och hundar kan dom tillfredsställa ömhetsbehovet lika så om man har ett vettigt job där man känner sig hemma , kan man uppleva djupt tillfredsställelse att livet en har mening.

    Gilla

    • Exakt så! Jag har gjort ”instinktivt rätt” även om jag nog till stor del varit medveten om mina egna motiv. Till dem hörde att jag som du vet inte mådde bra tidigare och nästan inte orkade ta hand om mig själv då, plus att jag är medveten om hur lätt barnet kan överta mammans ”disposition”.
      Och ja, visst är det inte bara skoj med att djur får ersätta barnen, de är ju ”ständigt små och gulliga” och tillfredsställer ömhetsbehov på många sätt.

      Gilla

  4. Anna, det finns många sätt att skaffa barn på. Om du verkligen vill ha barn så ska jag tipsa dig. Skaffa en ca tio år yngre man (det hade jag i din ålder, fast det var jag som hade barnen och inte han!) som har skilt sig och har små barn som han ska ha varannan vecka. Varannan vecka är nog lagom för en person som är van vid frihet och självständighet! Du kan ju ta nätet till hjälp! Man behöver inte föda barnen!

    Gilla

  5. Intressant debatt.. Appropå den där annonsen.. beror det ju om du vill ha en man eller om du ”bara” vill ha småbarnen. Kanske det går att låna ett ”småbarn” när man känner för det och lämna tillbaka det när det inte passar 😛
    Men varesig katter, hundar eller andra djur går av för hackar de heller 🙂
    Själv har jag ju precis fått alla barn Vuxna, en kanske det kommer småbarn vad det lider… nu har jag bara fyrfota barnbarn, en katt och en hund.

    En knubbigt barnslig Mogikram till dig! ♥

    Gilla

    • Ja, det kan bli krångligt med annonsen. Men är barnen söta så får man väl ta att pappan kanske är lite sisådär, tänker jag mig. När det gått några år och barnen inte är så söta längre så han och barnen i vilket fall hitta något annat ställe att bo på.
      Tack för knubbig kram!

      Gilla

  6. Det här var i sanning ett upplysande inlägg! Det förklarar ju varför folk skaffar flera barn!! Att jag aldrig har tänkt på det! När de slutar vara söta så måste man ha en ny. Och när nästa slutar vara söt så måste man ha en ny igen. Osv. Tills man inte orkar längre. Klart att det är så det är! Ska man sen vara aningens allvarlig så är både katter och hundar alldeles utmärkta bebissubstitut. På vissa sätt t.o.m. roligare. Jag provade länge själv tills den där frånskilde kom in i bilden. Sen upptäckte jag att bebisarna kan komma senare än man anar. Man ska aldrig säga aldrig förrän man är jättejättejättegammal och aldrig sluta med preventivmedel om man inte är beredd på att ro båten med bebisarna i land. Min barnmorska hade en väldigt sedelärande historia – hennes äldsta naturligt gravida mamma var 52. Det ni!

    Gilla

    • Alltså, ärligt talat, när det gäller det där med väldigt många barn så har jag själv på allvar tänkt att det är ett hon eller båda vill ha ”en liten gullig” bebis hela tiden…
      Tja, visst vore det fint att bli gravid när jag blir 51…eller kanske inte. Men jag läste om en provrörsbefruktning till en betydligt äldre kvinna så – det skulle passa mig bra för då dör jag när barnet börjar bli ogulligt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s