Mitt okända förflutna

Nähä, det trodde ni förstås inte, att jag har ”fuskat” lite som pilot. I vänstersits, som ni kan se, vilket betyder att jag var kapten. Flygplanstypen är, tja, det är något slags flygplan* som sagt, modell äldre. Det är väl inte så viktigt med detaljer och tjafs, som att jag inte har något flygcertifikat, huvudsaken är väl att man tycker det är roligt att flyga?

Man kan väl säga att jag var den första och yngsta kvinnliga flygkaptenen någonsin, som inte har något flygcertifikat.

PS: Innan min bror ”photo-shoppat” en uniform åt mig såg bilden ut så här:

* Det är en DC:8.

Så Att Säga (SAS) i svartvitt

Vet inte varför bilderna av SAS-planet ser så svartvita ut, det är de inte. Kanske beror det på min person.

 

Resande i ord

Som sfi-lärare är man inte bortskämd med utlandsresor inom jobbet och därför ser jag mycket fram emot en Islandsresa i maj. Speciellt som jag aldrig varit på Island och nog inte skulle ha kommit dit annars. Anledningen är att jag tillhör en arbetsgrupp på jobbet som är en del av ett EU-projekt där ett antal olika länder är med och utbyter pedagogiska metoder för just ordinlärning.

Men jag oroar mig lite över min outfit och hur jag ska bära mig åt för att mitt viktiga uppdrag ska synas när jag kommer gående på Arlanda tidigt på morgonen. Jag menar, så att alla ska se att här kommer en kvinna som reser i ord och inte är någon turist! Bör jag ha stora tjocka Norstedts svenska ordbok väl synlig under armen så som affärsresenärerna bär portföljen? Eller ger det möjligtvis ett intryck av att jag inte är medveten om att det finns ordlistor online nuförtiden? Fast Jan Guillou skriver ju på en gammaldags skrivmaskin fortfarande och åtnjuter respekt – bör då inte jag kunna ha Norstedts eller åtminstone SAOL med mig?

Ger det mig ökad respekt – ”hon är verkligen helt uppslukad av sitt jobb” – om jag låtsas okunnig om vad SAS är en förkortning av och säger att jag ska flyga med Så Att Säga och frågar vilken gate jag ska gå till? Eller kanske ännu hellre var gaten till Svenska som Andra Språks avgång ligger, det som förut kallades just SAS men nu heter SVA? Bör jag skämta lite nördigt gammaldags och fråga om ordklassen sitter framför eller bakom Business class? Eller om de som reser i Economy Class inte har en ”ord-nad ekonomi” – höhö?

Och om min stolsgranne verkar pratsugen, där när vi sitter 32 000 fot (10 000 m) över havet, kan jag fråga honom hur många ord han som lekman behärskar? Och flika in att, apropå havet under oss, ordet hav inte är språkligt besläktat med haveri, om han nu trodde det. Kanske är han politiker, på väg till Bryssel via Island. Då kan jag berätta lite om ordet politiks etymologiska släktskap med till exempel politivagn. Är han affärsman (ja jag säger han hela tiden, jag pratar inte med främmande kvinnor på flygplan) så faller det ju sig naturligt att jag påtalar släktskapet mellan kapitalist och capital punishment (dvs dödsstraff). Men att flygplanskapare inte har samma etymologiska bakgrund. Och att termik och terrorist inte heller är besläktade.

Om han inte är så påflugen, dvs han kanske inte har flugit så mycket och inte är bevandrad i flygterminologi, kanske han inte vet att den sista raksträckan innan planet ska landa kallas finalen på flygspråk. Om han är smart kanske han själv kan förstå sambandet mellan final och ”Fin” som det står i slutet av franska filmer, dvs The end . Det är då vi har nått vägs ände, skulle jag säga.  Eller ”då sjunger vi på sista versen” om han fortfarande inte fattar.

Jaja, nu ska jag tänka lite mer på vad jag ska ha på mig.

Bilden: Att resa är att dö en smula.

Flyg inte med Spyan Air!

Spyan Air, som även kallas Ryan Air, tänker inte längre ha irritationsmoment som affärsidé! Har jag läst i tidningen. De har därför beslutat att passagerare som kräks ska få spypåsar. Om de betalar en extra avgift. Om han eller hon kräks mer än 3 deciliter tillkommer ytterligare avgift.

Jag själv har sluppit att resa med Spyan Air hittills, tack och lov, men jag har däremot tidigare erfarenhet av ett utbildningsföretag som verkar ”i samma anda”. Alla som jobbar inom sådana företag mår helt enkelt lite illa. Hur andan ser ut på Spyan Air kan ni läsa om här.

Riktigt vidrigt, på riktigt, ser ni som läser det. Alla som har minsta möjlighet att undvika att flyga med detta skurkföretag borde låta bli även om biljetten blir lite dyrare. Skulle vilja gå så långt som att säga att det är omoraliskt att flyga med Ryan Air om det finns alternativ. Om inte annat för att någon annan (läs personalen) får betala dyrt för din billiga biljett.

Fru Gårman i himlen

Låt mig först bara få säga att det ska till en mycket stor konstnär (som jag själv) för att lyckas få till ett sådant här kollage.

Tolkningen överlåter jag dock som den konstnär jag är till er andra.  Även om jag har några förslag. Är det en bild av min mamma i himlen? Eller har bilden anknytning till sången ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och att man i denna stad nu fattat att man måste ha övergångsställen så att de döda i himlen inte blir påkörda? Vill man peka ut SAS-piloter som särskilt dåliga på att stanna för gångtrafikanter i himlen? Eller har man genom att byta ut ”herr Gårman” med fru Gårman tagit jämställdhetsdebatten till nya höjder?

Många intressanta frågeställningar och tolkningar kan göras som ni märker.

Även jag hade en gång en fallskärm

Grevinnan Blåst skriver i dag om fallskärmar. Även jag har haft en sådan. Men jag blev inte rik av den, utan mest fattig (kursen var dyr och sedan hoppade jag, av olika anledningar, bara två gånger.)  Kan jag bevisa att jag hoppade? Ja det kan jag, om jag kommer mig för att omvandla den gamla VHS-kassetten där jag hoppar till DVD. Men det gör jag nog inte. I synnerhet som jag hade en sådan ful hjälm på mig. Men här är ett par foton av videon (som filmades av en av instruktörerna) på min TV:

Här en redan utbildad hoppare som dessutom hade en snyggare hjälm än jag:

Det jag särskilt kommer ihåg från detta är att jag just i uthoppsögonblicket vände mig om till instruktören och sa: ”Var är gropen? Jag ser den inte!” (Jag menade den sandgrop på flygfältet som man ska sikta på att landa vid.) Han pekade då nedåt (som ni kan se på bilden ovan) varpå jag tackade för informationen att få veta att den låg nedåt och hoppade.

Jag drömde så härligt

Jag drömde i natt att jag var på väg till ett land söderut, där det var soligt och varmt och där jag skulle stanna väldigt länge. (Dock hette landet inte Konkurs.) Vilken kalldusch det var att vakna! Har ni varit med om något liknande?

Bilden: Ett SAS-plan på väg mot konkurs?

Smaskens, SAS!

Det brukar klagas på flygplansmaten. Inte för att jag flyger så ofta så att jag har någon speciell åsikt i frågan, men maten på den senaste SAS-flygningen fick helt klart godkänt. Det jag annars inte gillar med längre resor, oavsett färdmedel, är att det så lätt blir en massa mjölmat då: ostfralla, mazarin, pasta, fralla igen, muffins… Och jag tillhör den del av befolkningen som blir trött, däst och får magproblem om jag äter för mycket mjölmat.

Därför tilltalade ”smörrebrödstallriken” mig mycket: några charkuterier, sill, ägg, ost, smör och rågbröd. Very LCHF med andra ord (med undantag för brödet då).

Jag tyckte det var riktigt smaskigt, jag.

Jag skrek när jag förstod att det var en kvinna!

Jag tog en sväng till Malta nyligen. Åkte med SAS. Döm då om min förskräckelse när jag såg att kaptenen var en kvinna!

Jag skrek i högan sky när jag upptäckte det och slogs för att komma av planet, men hindrades av kabinpersonalen (eftersom vi befann oss i högan sky). Följden blev att jag blev bunden av den manlige pursern längst bak i planet. Där satt jag och beställde in 20 Bloody Mary på raken trots att klockan bara var halv sju på morgonen, vilket naturligtvis ledde till kräkningar. Vilken mardrömsresa! Och allt var den kvinnliga kaptenens fel.

Bilden: Det här är på återresan och då var det en manlig kapten, men tänk er själva att stiga på om det var en kvinna ohåriga arm ni såg inne i cockpit! Då hade ni nog inte gjort det.

Nåja, vi störtade trots allt inte så vid utgången kände jag mig tvungen att säga något uppmuntrande till henne: – Där ser du, det där gick ju galant! Du kan ju flyga! sa jag och log. Och kom ihåg att du är duktig, oavsett vad andra säger!

Jag anser nämligen att vi kvinnor måste stötta varandra.

Bilden: Start från Arlanda.

Jag kan också se pilothård ut

En sak som jag lärde mig när jag i min ungdom jobbade på flygklubben på Bromma flygplats var, att om man som privatflygare bara hade ett enkelt A-certifikat och väldigt lite flygerfarenhet, så kunde man med fördel kompensera sina komplex gentemot mer erfarna piloter med en stöddig attityd, lite guldattiraljer på skinnjackan, tuffa solbrillor och en ”superhård” min.

Jag själv har inte ens ett eget cert, men jag tycker ändå att jag är på god väg här, i högersits när min far flyger en Cessna 172, att få till den ”pilothårda minen”.